En andra chans

Amerikanerna är barnsligt förtjusta i sina julklassiker - som Frank Capras [I]It´s a Wonderful Life[/I] och ett otal olika versioner av Dickens berättelse om den snåle Scrooge. [I]En andra chans[/I] är ett försök att skapa en modern julsaga, och har lånat delar av sitt innehåll från bägge förebilderna. Nicholas Cage spelar här Jack Campbell - en ond, rik kapitalist som lever i lyx och driver på sina anställda med järnhand. När han på julaftonskvällen förhindrar ett rån i en liten närbutik genom att prata en man med pistol tillrätta, reagerar rånaren på ett märkligt sätt, och utlovar kryptiskt Campbell en "glimt" i belöning. Nästa morgon vaknar Campbell upp i ett annat liv - det liv han hade levt om han, för många år sedan, hade valt att fortsätta förhållandet med sin dåvarande flickvän i stället för att göra karriär i utlandet. Den bortskämde finsmakaren får nu vänja sig vid ett betydligt mer jordnära liv än tidigare - utan restaurangmat, sportbil och stor-affärer. Istället får han nöja sig med bowlingkvällar, lågprismarknader och med att sälja däck på sin svärfars firma. Fast den allra största omställningen är förstås det faktum att han nu är tvåbarnspappa (ett problem som naturligtvis redovisas med en obligatorisk blöjbytarscen). Naturligtvis kan inte ens Jack Campbell motstå familjelycka i längden, och efter en tid ställs han inför valet att fortsätta sitt gamla liv, eller våga offra allt för kärleken. Och familjen. Man ska givetvis inte gå och se en film som En andra chans utan att förbereda sig på ett och annat inslag av hårdför amerikansk familjefundamentalism. På gulliga barn med talfel eller kvinnor som låter känslor, snarare än pengar och materiellt välstånd styra deras liv. Men faktum är att regissören Brett Ratner ([I]Rush Hour[/I]) faktiskt lyckas hålla filmen ren från allt för mycket sentimentalitet och uppenbara klyschor. Istället är det här i stora stycken en klassisk lågmäld amerikansk komedi, njutbar även om den aldrig direkt bjuder på stora överraskningar.