Elling

På pappret ser det kanske lite oväntat ut att [I]Elling[/I] blivit en publiksuccé. Att en film om två män från en institution som ska rehabiliteras tillbaka in i samhället genom att bo i egen lägenhet lockat mer än 700 000 norrmän till biograferna. När man väl sitter i biograffåtöljen framstår det dock som självklart. Det här en film som nästan svämmar över av feel good-kvaliteter. Det här är den typen av film som får folk att spontant utbrista ord som varm, mänsklig och kärleksfull. En stor del av förtjänsten till succén ligger hos skådespelaren Per Christian Ellefsen som gör ett stramt och nästan fågelliknande porträtt av huvupersonen Elling. En proper man som har ett skarpt öga för vassa och slagfärdiga analyser av omvärlden - men lite svårare att se sina egna svagheter. Med en fanatisk kärlek till den norska socialdemokraten Gro Harlem Bruntland och en galopperande torgskräck försöker han att klara sig fram genom livet. Som sambo har han den lufsige, sexfixerade Kjell Bjarne, som då och då bankar pannan i väggen när livet blir för pressande. De två är det ultimata omaka paret, och vi får följa dem genom en rad mer eller mindre dråpliga situationer medan de sakta övervinner sin rädsla för omvärlden - deras första besök på en restaurang, första telefonsamtalet och till och med det första besöket på en offentlig toalett. Allt skildrat med tillbörlig värme. Ja, solskenshistoria är inte ett tillräckligt positivt ord för att beskriva filmens utveckling, och det finns all anledning att förbereda dig för en insulinkur om du är överkänslig för sockersöta detaljer. För trots sin effektiva och varma komik så kan man i längden få lite känningar av feghet i berättelsen. Känslan av att storyn är lite väl slätstruken och tandlös. Att man som åskådare aldrig riktigt får klart för sig hur starkt ångestens grepp känns för huvudpersonerna, bara se dess konsekvenser. Att ramhandlingen bara utgör lite kosmetiskt socialt patos när man ska skapa en varm och mänsklig komedi. Social medvetenhet ultralight. Med filter.