From Dusk till Dawn

Arbetssituationen före respektive efter Pulp Fiction (1994) torde, i en mild underdrift, te sig kontrastrik för Quentin Tarantino. Effekterna av hans vunna renommé har emellertid aldrig framstått så grafiskt tydliga som när vi tittar på From dusk till dawn. Det råder nämligen ingen tvekan om följande: Detta manus, alltså skrivet av Tarantino, skulle aldrig ha fått grönt ljus för tre år sedan. Så är det. Trots att Tarantino lämnat över regin till stallkompisen Rodriguez är det till mångt och mycket en äkta "tarantino" vi ser rulla upp framför oss. Faktumet att han själv spelar ena huvudrollen bidrar naturligtvis till stämningen men framförallt är det nämnde filmfreaks referensram som får fritt spelrum. Denna berättelse om det kriminella brödraparet som utgjuter, och spiller, mängder av blod i södra USA är fylld av kommentarer på, och referenser till, en cirka 30-årig filmhistoria. Företrädesvis actionfilmens hall of fame. Som väntat. Därutöver har man inte lagt någon större tonvikt vid den i sammanhanget Film inte helt oviktiga termen kontinuitet. Faktum är att det gränsar till falsk varudeklaration när man använder ordet manus. Filmens första del, där Clooney och Tarantino låter diverse mord bilda fond för ett ganska haltande munhuggande, är snabbt avklarad och utan någon som helst tillstymmelse till intrig. När bröderna, med Keitel och Lewis som gisslan, tagit sin tillflykt till Mexicos, och antagligen världens, tuffaste och vampyrtätaste bar övergår filmen från att vara en ordinär ironisk action i svart kostym till ren splatter. Och alla som känner till den genren vet hur mycket möda som där läggs på berättande. Bisarrt nog är det ändå denna nästan timslånga vampyrslakt som ger valuta för investerad tid, man behöver inte vara skräckfilmsfantast för att uppskatta vampyrernas förvandlingsnummer och den allmäna vampyrianan. Men den blodiga passagen ger ändå inte, definitivt inte, alibi till resten av filmen. Det är lite lustigt. Inte mer än så.. Special-effect-teamet har säkert jobbat övertid men det är tydligt att Tarantino/Rodriguez inte lagt ner någon större möda i skapandet av denna hybrid. Båda har tidigare avsagt sig alla pretentioner på Budskap men likväl slinker det med ett ändå: "Vi bryr oss inte, för vi är lite tokiga, vi."Crazy, liksom.