Man vet att det är Roy Andersson-dags när tunnhåriga 70-talskamrerer sitter ensamma i sitt kök och spelar bastuba. När Sibyllegatans store pseudorealist är tillbaka efter Sånger är samhällsanalys och färgskala rätt intakt (tonvikt beige). Inledningens slapstick, en maffig åkning i mitten och finalens magiska ”rälshus” får betraktas som överraskningar. Annars är det tablåer, Jürgen Habermas och en dyster, generisk svenskhet som kanske aldrig funnits. Bitvis genialt, bitvis repris.Skådespelare:
Regi:
