Ett maffiakrig hotar staden och inte ens fängelsemurarna kan beskydda New York-maffians före detta capo Paul Vitti (Robert De Niro) från mordförsöken. För att klara livhanken fuskar han sig ut med hjälp av sina gamle terapeut Dr Sobel (Billy Crystal). Tre dagar tar det tydligen för en livstidsfånge att släppas om han oavbrutet sjunger musikalklassiker. Trovärdigt är det nu inte, och det blir ännu dummare när Vitti friges mot löfte om att han i stället skall interneras hemma hos sin psykiater.
Visst skrattar jag högt flera gånger. Kan man sina New York-judiska stereotyper, sin [I]West Side Story[/I] och sin Sopranos finns det referenser att roa sig med. Men i dialogen ligger skämten glest. Jag får väl dessutom medge att jag helt enkelt tittade på fel film. [I]Analysera...[/I] är nämligen i mitt huvud en ganska söt liten romcom om två homofobiska män som inte riktigt vågar erkänna att de älskar varann. Men den har tvingats in i en illasittande actionkostym. Scenerna med Crystal och De Niro tillsammans är mycket roligare än skvalet av tiotals stökiga maffiakaraktärer, FBI-agenter och TV-team, omotiverad action och tramsiga konflikter. Lisa Kudrow som terapeutens hustru får filmens bästa one-liner ("As one professional woman to another, I have one word for you, pantsuit"), men inga bra hela scener.
Vittis nya liv innehåller en konsultplats hos TV-serien [I]Little Ceasar[/I], med bekant [I]Sopranos[/I]-aktigt bildspråk och pistollogotyp. Det hade antagligen varit bättre att inte påminna tittaren om den där andra popkulturella maffiabossen som går i terapi. Tony Sopranos mentala hälsa symboliserar ju så mycket: en amerikansk myt möter en mansroll i kris, en nation omvärderar sin våldsamma nittonhundratalshistoria. Paul Vittis mentala hälsa är i jämförelse helt ointressant - om maffiakulturen ska vara tragisk och skrattrolig samtidigt krävs ett mycket skarpare manus än detta.
[I]Somewhere[/I] ur [I]West Side Story[/I] återkommer på viktiga punkter i filmen. Det är därför lite pinsamt att själva poängen med sången, textraderna "we'll find a new way of living, we'll find a way of forgiving" överallt är brutalt bortklippt. Till och med när sången förekommer instrumentalt lämnas just de delarna av melodin bort. Om inte ens filmmakarna tror att Vitti nånsin ska kunna rehabiliteras eller förlåtas blir förstås filmen om den processen helt meningslös. Då är det faktiskt mycket mer givande att se honom som en obotlig bad boy som är kär i sin lille skäggige terapeut.
Analyze that
Skådespelare:
Regi:
