Dr. Dolittle

I nyfilmatiseringen av [I]Dr.Dolittle[/I] är det inte, som man lätt kunde tro, Eddie Murphy som står i centrum, utan de pälsklädda patienterna och kompisarna in spe: en försupen cirkusapa, det vedervärdigt sjungande marsviet Rodney, en självmordsbenägen tiger och två sopråttor med gaser i magen. Det är kort sagt änglamarken, himlajorden och den söta familjen som drar hem showen i stället för den hårdlanserade Eddie Murphy som är nedtonad och mest fungerar som ett komiskt ryggstöd, moralisk pelare, eller, för den sakens skull, ett bra affischnamn. Filmen, som är tillbakahållet regisserad av Betty Thomas [I](Private Parts)[/I], är baserad, eller kanske snarare influerad, av Hugh Loftings böcker om den korrekte och viktorianske djurdoktorn som återupptäcker sin barndomsförmåga att tala med djur. Och eftersom det ärligt talat heller inte händer så mycket mer, förutom att den släthårige Rodney emellanåt rockar loss med ett nummer av Bob Dylan eller James Brown, är nittiotalsversionen av den sedelärande och egentligen trista fabeln, kryddad med åtskilliga filmreferenser och specialeffekter av bolag som arbetat med bland annat [I]Titanic[/I] och [I]Men in Black[/I]. Men hade jag haft småfolk på besök som var desperata efter talande djur på film, hade jag hellre vandrat runt halva stan för att få fatt på en videokopia av [I]Babe, den modiga lilla grisen[/I]. Det här går nämligen inte. När du plötsligt kommer på dig själv med att skratta åt en vit hund som, helt omotiverat, med hjärtskärande blick och bred accent plötsligt väser: "Det är jag som är Keyzer Söze", tjoar du i två sekunder. Du tystnar när nästa hund säger: "Dead dog barking". Och då finns det ett helt koppel kvar. Höhö? Nä. [I](Premiär 24 augusti)[/I]