Down with Love

Sextiotal på Manhattan. Barbara Novak (Renée Zellweger) har skrivit en självhjälpsbok som ska få kvinnor att skilja på romantik och sex, för att rikta om sin sålunda frigjorda energi på karriären i stället. Journalisten/playboyen Catcher Block (Ewan McGregor) beslutar sig för att förföra Novak och skriva en exposé om hur hon trots allt tal om jämställdhet egentligen bara vill bli hemmafru. Det är upplagt för en romkom med alla de vanliga lögnerna, förväxlingarna och konfliktsituationerna där någon måste välja mellan kärleken och sin arga chefredaktör. Hur man blir av med en kille på sextiotalet, så att säga. Pastisch är svårt, svårare än parodi. Det är lite charmigt, förstås, med en era då romantiska flickrumsfantasier ännu i vuxenlivet kan samexistera med p-piller och sexuell frigörelse. Men känner man inte till de Doris Day/Rock Hudson-komedier som [I]Down with Love[/I] så omsorgsfullt rekonstruerar, är det svårt att få någon annan behållning av filmen än all retrotrippad design. Som att se Austin Powers utan att hört talas om James Bond. En lättfunnen liknelse, för övrigt, eftersom sexskämten här flödar lika ymnigt och på samma sofistikerade nivå som hos Mike Myers. Men numera har det förstås funnits kvinnor som Barbara Novak ett bra tag. Det är tack vare dem som ingen tänkande människa idag klarar av att sitta igenom en hel film med den jungfruliga bimbon Doris Day. Och tack vare dem som en kvinnlig filmrecensent kan fixa både ett hem, ett jobb och ett sexliv. Tyvärr blir man i en sådan värld lite oemottaglig för komedier som bygger på att det trots allt är lite spännande med karriärkvinnor. Det är fart och fläng och (helt tidstypiskt) fullständigt orimliga vändningar i intrigen. Zellweger och McGregor har onekligen filmstjärnekarisma av den gamla skolan. Precis som David Hyde Pierce ([I]Frasier[/I]), vars roll som Blocks chef förvisso inte heter Niles Crane men ändå får ses som en klockren utvidgning av den karaktären. Det blir inte tråkigt. Men när sluttexterna rullat igång inser man vad den här filmen saknade. Den borde ha varit en musikal. Då skulle technicolor-pastellerna och den överdrivna spelstilen ha hamnat helt rätt också inför en nutida publik.