Vad beredd på att hålla andan. Fede Alvarez terrorfilm Don’t Breathe är en av de bästa skräckisarna på länge. Som en reaktion på debuten och redan bortglömda remaken av Evil Dead valde Alvarez att gå tillbaka till basics och göra något egett. Något för de som är trött på besatta preteens, sociopatiska dockor och paranormalt suddiga filmsnuttar.
Handlingen är inget direkt unikt. Tre ungdomar extraknäcker som inbrottstjuvar i ett förfallet Detroit. Allt går smort tills de gör inbrott i fel persons hus.
Karaktärerna introduceras snabbt med lite tunna plattityder. Innan vi hinner störa oss på dem är spänningen redan igång och allt bortglömt. Resten av tiden sitter man med handen för munnen och stirrar på vad Stephen Langs blinda ex-militär kommer att göra härnäst. Lang har färre repliker än Jason Bourne, men hans närvaro är massiv och skrämmande.
Att Alvarez är lite av en protegé till Sam Raimi märks på bildspråket med dess svepande rörelser och udda vinklar. Vi lär känna varje vrå av huset och känner oss därmed lika instängda som inbrottstjuvarna själva. Det är dessutom obeskrivligt skönt att se en skräckfilm med människor som inte beter sig idiotiskt hela jäkla tiden.
Först Green Room och nu Don’t Breathe – terrorfilmen med dess nagelbitande spänning har fått en härlig välbehövlig adrenalinkick. Det behövs inte något övernaturligt för att skrämmas, bara smart och inspirerande filmskapande. Don’t Breathe är en intensiv upplevelse med risk för att ge dig andnöd.
