Dödligt vapen 4

Att hävda att en film som har en siffran efter titeln bara är enmallprodukt, en massproducerad onyttighet, är naturligtvis ett lika vågatuttalande som att säga att påven är katolik, men männen bakom Dödligt vapen4 har sannerligen inte ansträngt sig för att skapa ett slagfärdigt verk. Enligt devisen "ändra aldrig i ett vinnande lag" bygger fyran så till denmilda grad på dramaturgiska och dialogmässiga repriser att den som inte harsett de tre föregångarna torde sitta som ett levande frågetecken ibiostolen. Vad var det egentligen som hände? Två käbblande män - var deverkligen poliser? - med icke-definierad ålderskris, ett gäng illvilligaoch viga kineser, ett antal familjemedlemmar som av okänd och framföralltgrymt osannolik anledning får klä skott för skurkarnas aggressioner och,inte minst, en liten kuf som springer omkring och viftar med händerna ochskriker OK! OK! Risken att någon skulle gå och se DV 4 utan att ha sett de tidigarefilmerna är naturligtvis liten, men slutomdömet från en sådan person skullenog vara utan pardon. Intrigen är till och med tunnare - knappt skönjbarfaktiskt - än vad som brukar vara fallet i sena uppföljare, vilket intesäger lite, och misstaget att låta den den mycket påfrestande figuren LeoGetz (Pesci) återkomma i en tredje film blir extra fatalt då Donner & coprackar på oss [I]ytterligare[/I] en högljudd sidokaraktär, poliskolleganButters (Chris Rock). Denne är naturligtvis styckets unga alibi men då manilla nog har förväxlat ungdom med infantilitet är resultatet inget annat änskrämmande fånigt. Men då undertecknad har sett alla filmerna, och dessutom upplevde vissglädje inför de första två (alla spår av trean är dock som bortblåsta urmitt minne, vilket jag hoppas talar mer om filmens profillösa intrig än mineventuella alzheimer) ser jag inledningsvis DV 4 med en doft av god vilja.Det finns trots allt en viss charm över trion Donner-Gibson-Glovers viljaatt göra relativt machobefriad action i 50-årskrisens tecken. Den godaviljan räcker dock inte långt när gubbarnas mentala ålderskrämpor börjar taöver showen. När de chauvinistiska kommentarerna (såväl vad det gällerkönsroller som den i filmen lättbesvarade frågan om vilket land som är bästi världen) tar herravälde över duken dalar DV 4 sakta men säkert ner, ochlägger sig till ro, i genrens undervegetation. Eller om jag säger så här: om detta skulle vara den första i en serie avfilmer skulle nämnda serie aldrig bli av.