Djävulens advokat

Djävulen på bio har alltid haft svårt att attrahera mig. Inte för att jag inte är attraherad av Djävulen - vem är inte det i någon mening - och inte för att vi på något sätt är på obestånd med varandra. Jag har helt enkelt, i de flesta fall, haft svårt att se honom trovärdig i just filmisk form. Till skillnad från i litteraturen tenderar han här att bli övertydlig, övergestaltad. Och det har egentligen, med teknikens goda minne, blivit allt värre med åren. Jag finner ingen anledning att ompröva denna känsla efter att ha sett Taylor Hackfords nya film Djävulens advokat. Detta trots att Hackford tillhör de amerikanska regissörer som jag anser är grovt underskattade och att huvudrollen spelas av en av mina absoluta favoritskådespelare, Al Pacino. Det rör sig om den unge stjärnadvokaten Kevin Lomax, spelad av Keanu Reeves. Han är ung, framgångsrik (nere i Florida) och lyckligt gift med den vackra Mary Ann (Charlize Theron). Lomax vinner allt, även när han innerst inne vet att hans klient är skyldig, som den skollärare i filmens inledning som anklagas för sexuellt övergrepp på en av sina elever. Liksom i Sydney Pollacks Firman blir detta unga advokatfynd värvad av en tung byrå, för snuskigt mycket pengar. Paret flyttar till New York och kan plötsligt vältra sig i materiell lyx. Något som passar karriäristen Lomax som hand i handske, något som den mer eftertänksamma hustrun ganska snart ifrågasätter. Ledaren för den stora New York-firman heter John Milton och spelas av en i vanlig ordning karismatisk Al Pacino. Från det ögonblick han stiger in i filmen så är den hans. Punkt slut. Alla andra, inklusive Reeves, reduceras till statister. Så långt allt väl, som så många gånger i Hollywood-thrillern. Även Firman bjöd ju på stora kvaliteter under sin första halva. Men från att ha varit en thriller med realistisk botten tonar Djävulens advokat över i allt mer hokus-pokus och övernaturligheter. Mary Ann blir psykotisk och börjar, liksom Kevin, se syner. Och ganska snart är tillräckligt många ledtrådar planterade för att vi ska förstå filmens hemlighet. När den väl avtäcks, under groteska övertoner och plågsamma specialeffekter, är kraschlandningen ett dystert faktum. Besvikelsen förstärks i filmens slutsekvens i ett svårslaget antiklimax. Synd på vad som från början påminde om en fängslande thriller. Men skyll inte detta på vare sig Djävulen eller Al Pacino. De gör så gott de kan. Båda två.