Djävulen och jag

En av de böcker som det pratas om just nu är den brasilianske författaren Paulo Coelhos [I]Alkemisten[/I], en historia om en pojke som tar sig runt hela jorden, endast för att upptäcka att det han sökte fanns där hemma, där han började. Enkel, klassisk sensmoral. Och många gånger nog så sann. En liknande idé ligger bakom Harold Ramis nya komedi [I]Djävulen och jag[/I]. Det är en sorts re-make på Stanley Donens klassiker [I]Min vän djävulen[/I] från 1967, som såg en ung Dudley Moore i huvudrollen. Det handlar alltså om drömmen om att få bli den man vill bli och att få alla sina önskningar uppfyllda. Men inte av någon stor fet ande som pressar sig ur en alldeles för liten flaska - utan av en tuff och sexig djävul i lyxförpackning, spelad av Elizabeth Hurley. Hon dyker upp när kontorsslaven och nörden Elliot (Brendan Fraser) för femtielfte gången dragit kortaste strået på sitt jobb. Alla hans arbetskamrater undviker honom, ljuger för att slippa ta en öl efter jobbet med honom, och den kvinna han hyser sin varmaste kärlek till - Alison - är inte ens medveten om att de jobbat på samma ställe de senaste fyra åren. Elliot får sju önskningar - och redan den första går givetvis ut på att han vill vara gift med Alison. Killen är ju romantiker. Men den här djävulen, som Elliot i likhet med Faust alltså skriver ett kontrakt med, hon har en sadistisk läggning och kryddar med förtjusning hans oskyldiga önskningar med gemena elakheter. Så det enda som stämmer i första önskningen - är att de är gifta. Att Alison hatar honom, är notoriskt otrogen - och att Elliot dessutom förvandlats till colombiansk knarkkung med upproriska underhuggare - kommer som en inte lika skojig överraskning. Men Djävulen Hurley har i alla fall varit så förutseende att hon utrustat Elliot med en mobiltelefon som - när han knappar in 666 - snabbt skickar honom tillbaka till Miss Devil och nästa önskning. Djävulen och jag är inte lika originell som Harold Ramis tidigare Måndag hela veckan. Men han har en finstämd färdighet för genren som gör att även något lättsamt och förutsägbart - och i någon mån moraliserande - blir till komedi av gott virke. Slutet är exakt lika trevligt som formeln föreskriver och att både Fraser och Hurley spelar över tillhör liksom sakens natur. Vi har med andra ord trevligt i Harold Ramis sällskap. Igen