Något såhär hädiskt har vi inte sett på bio sedan Kevin Smiths mästerverk Dogma. I Det helt nya testamentet får vi nämligen veta att gud (Benoït Poelvoorde) bor här på jorden. Rättare sagt i en lägenhet i Bryssel tillsammans med sin familj. Han är emellertid ingen vidare bra person och tar ut sitt missnöje på mänskligheten via en gammal desktop. Hans dotter Ea (Pili Groyne) bestämmer sig för att göra revolt och samla på sig ett gäng apostlar för att ställa allt tillrätta.
Med sitt kufiska persongalleri, en tungvrickad berättarröst och karaktärer som talar in i kameran är det nästan ofrånkomligt att inte påminnas om Jean-Pierre Jeunet. Där tar emellertid likheterna slut. Till skillnad från Amélie-regissörens verk är Det helt nya testamentet inte en så familjevänlig saga.
Van Dormael arbetade i sina yngre år som clown och yrkets dualistiska syn på humor kontra tragik färgar tydligt av sig i hans attityd. Han bävar inte för att visa hjärtskärande mänskliga ögonblick och filmen har ett patos som stundtals får en att dra för andan. Det finns ett mörker i motviljan att dölja mänsklighetens icke-formalistiska beteende.
Synden filmen istället dras med är att falla för sin egen absurdism. Precis som själsfränden Holy Motors för några år sedan verkar Det helt nya testamentet inte riktigt veta vart den ska ta vägen när den kastar oss mellan en kärleksrelation till en gorilla och hur en mamma försöker kväva sin son. Filmen blir ibland lite för upptagen med sin magiska realism – men vad gör det när Det helt nya testamentet predikar en så bitsk blasfemisk livsbejakande revolt?
