Den siste samurajen

Få myter sitter djupare i det amerikanska psyket än den om mötet-med-de-andra (de som inte är kaukasier med utegrill). Med [I]Lawrence av Arabien[/I] och [I]Dansar med vargar[/I] som några tunga checkpoints på vägen ser vi nu en liten renässans. Med väldigt olika resultat. I Ron Howards nya kryptorasistiska western [I]The Missing[/I] (premiär i mars) hamnar en söt flicka hos infantila indianer med acneproblem - och vad som skulle varit ett ökendammigt epos blir till ofrivillig situationskomik. Rakt motsatt problem har då Edwards Zwicks ([I]Glory[/I]) senaste undersökning av begrepp som "patriotism" och "kultur". [I]Den siste samurajen[/I] är historien om hur en förbittrad krigsveteran i mitten av 1870-talet (Tom Cruise) anlitas för att fräscha upp den ålderdomliga japanska armén, men snart sitter fängslad hos den samurajklan han satts att eliminera. Tom Cruise, ja. Till en början attackerar han den nya miljön som den hånleende korsning mellan Napoleon och Al Bundy som vissa av oss lärt sig att älska: Inskränkt och primitiv, men ändå med en uramerikansk entreprenörsanda. Om jag minns rätt öppnar han med att svepa ett helrör saké mellan de etnocentriska spydigheterna ("You're just angry because they make you wear a dress"). Och fräsa åt värdinnan vars man han just sablat ihjäl. Det blir hans misstag. För där någonstans bestämmer sig Zwick för att Fab 5:a in honom i något slags rättrådig bildningsroman utan liv eller dynamik. Lydigt ställer sig [I]Den siste samurajen[/I] i counterculture-givakt inför allt som är "ursprungligt". Det dröjer inte länge innan Cruise droppar cynismen, förkovrar sig i sokratiska samtal under körsbärsträden och brister ut i insiktsfulla Costnerismer som "They are an intriguing people - I have never seen such discipline!". Det är verkligen en soppa. Inte minst som [I]Den siste samurajen[/I] utger sig för att vara ideologisk, men saknar analys. Att samurajernas roll i den japanska militarismens historia är en omstridd punkt vill inte Zwick kännas vid, utan vill att vi väljer sida på samma sätt som en glad motionär som just upptäckt tai chi. Sedan kan vissa kanske nöja sig med det som som bjuds av pampiga [I]Braveheart[/I]-scener i skog och mark. Och det kan jag ge den, det blir faktiskt en del. Men för mig måste tanken på Tom Cruise i en prestigewestern med lans och yrande hästmanar uppvägas av lite mer än så.