Den allvarsamma leken är en historia om en lika mycket omöjlig som oundviklig kärlek. Men den lidelsefulla längtan som Arvid Stjärnholm och Lydia Stille känner för varandra i romanen har förargligt nog inte en tillnärmelsevis likartad sprängkraft i Pernilla Augusts filmatisering.
Förutom att vara en tidlös kärlekshistoria är Den allvarsamma leken ett tidsdokument över kvinnors situation som vara och husfru. Ändå! Lydia tillåts vara en person med en obestridlig integritet – respektingivande, självständig och smart. Genom att dessutom intressera sig för Dagmar (underbart spelad av Liv Mjönes!) går Pernilla August ännu ett steg längre. Sverrir Gudnasons tolkning av Arvid som en vemodig klassresenär imponerar, medan Karin Franz Körlofs gestaltning av Lydia är träffsäker, men replikmässigt svag.
Och Mikael Nyqvist, den gamle räven! Han borde kanske kasta ett getöga på sina tidigare bedrifter och inte ta sin talang för givet. Spelet är på det hela taget distanserat och kyligt, men till skådespelarnas och regissörens försvar kan inte manuset ha varit det lättaste att jobba med. För även om Lone Scherfigs strävan tycks ha varit att skriva ett tidsenligt korrekt manus så brister det i mänsklig trovärdighet. Tempot är genomgående långsamt och havererar i perfekt tajming till den andra akten.
En stor del av dragningskraften i Den allvarsamma leken bottnar ursprungligen i en insiktsfullt och universellt skildrad längtan och väntan. Men den outsinliga repertoaren av tröstlöst elände blir snart ganska trist. Själv längtar jag mest efter att filmen ska ta slut och jag väntar länge.
Läs också intervjun med regissören och huvudrollsinnehavarna här.
