Västvärlden har ett problem. Vi behandlar fortfarande tecknat som en inte lika värd kulturform, i grunden riktad till barn och ungdomar. Undantag finns, men enligt det uttjatade talesättet så används de också för att bekräfta regeln. I Japan finns inte denna ack så arroganta attityd. Något som animén Demon Slayer: Mugen Train exemplifierade när den blev den mest inkomstbringande filmen i landet – någonsin. Nu är det Sveriges tur att få uppleva den fantastiska frenesi och känslostorm som är Demon Slayer: Mugen Train.
Svenska biobesökare ligger dock i lä, eftersom vi inte blivit matade med mangan eller den sedermera hiskeligt populära animéserien som Mugen Train är en direkt uppföljare till. Viss initial förvirring kan därför säkert uppstår kring vilka karaktärerna är eller hur deras relationer ser ut. Allt det släpper så fort storyn får fart, bokstavligt talat – de befinner sig ju faktiskt på ett tåg. Ombord det tåget kliver Tanjiro och hans lilla gäng av demonjägare. Tillsammans med en av de mäktigaste i sitt skrå, Kyojuro Rengoku, tar de sig an uppdraget med de försvunna människorna på Mugen-tåget.
Animationen är så fantastisk att filmupplevelsen blir mer fysisk än något annat. Actionscenerna är fyllda med sådan kinetisk energi att håret på kroppen reser sig av upphetsning. Demon Slayer: Mugen Train visar även på ett känslospektrum vi är ganska ovana med här med tvära kast mellan överdriven manpukomik till våldsamma fighter till hjärtskärande ögonblick. Intensivt må man allt säga. Även om du inte sett serien är Demon Slayer: Mugen Train en drabbande och svindlande upplevelse.
