Death wish

Oscar Westerholm 09:00 12 Apr 2018

Det är svårt att föreställa sig att Death wish började som en moraliskt komplex roman. Mycket riktigt förkastade också författaren Brian Garfield filmatiseringen från 1974, som av många ansågs vara fascistoid. Death wish blommade likväl ut till en franchise där Charles Bronson lekte seriemördare i fyra uppföljare. Nu är det dags för Bruce Willis att ta över huvtröjan. Någonstans i världen har Brian Garfield just nu en öronbedövande migrän.  

Eli Roth (Knock Knock) gillar våld och Death wish förvaltar troget originalets våldsbejakande patos. Paul Kersey är en Chicagokirurg som går till handgriplig attack för att måna om den vita, liberala medelklassens ideal om manlighet och att skydda ”sina” kvinnor från att bli våldtagna.

Roth tillbakavisar anklagelserna om att filmen skulle vara fascistisk propaganda, men att den bär på högervridet idégods är svårt att förneka. Death wish är en inblick i de resonemang som ligger till grund för amerikansk högerextremism. Kersey stänger efter dådet mot hans familj in sig i en hermetiskt sluten värld där han konstruerar en självinfattad logik, påeldad av subversiva videoklipp. Denna världsbild tar han sedan med sig ut på gatorna, tillsammans med en skarpladdad pistol. Han blir en ”ensam galning”, men till skillnad från verklighetens terrorattentat blir hans handlingar diskuterade som genuina debattinlägg. De han skjuter är ju kriminella. Roth försöker vid några tillfällen presentera motbilder, hallå, de som blir skjutna är ju mestadels svarta, men det kommer nog mest upplevas som ett halvdassigt och knappt uppriktigt försök till moralisk ambivalens.

Precis som flera av Kerseys offer är filmens dramatiska konstruktion död. En verklighet som präglas av fina skolor, välbetalda arbeten och självförverkligande, avbryts plötsligt när hustru och dotter skjuts. Utan någon uppbyggnad får publiken bevittna våldshandlingen som leder Kersey ner i en spiral. Förövarna är maskerade. Nylonstrumporna förvrider deras ansikten till groteska former. Ytterligare en skiljelinje: Kerseys terrorattentat utförs med sitt vita, släta ansikte blottat. Våldet familjen utsätts för utspelar sig till största del off screen, medan Kerseys skurkhantering får en betydligt mer närgången skildring. Att kalla somliga scener för spekulativa vore inte att hårdra. En varning till känsliga tittare är härmed utfärdad.

Roth har länge, tillsammans med mer begåvade regissörer som Quentin Tarantino, varit en förespråkare för filmvåld. Men då det var svårare att värja sig för det i Green Inferno (2013) eller Knock Knock (2015) blir det här mest till en axelryckning. Troligtvis beror det på att Bruce Willis är lika karismatisk som en stenstod från Påskön. Utan någon tillstymmelse till ånger utför han fruktansvärda våldshandlingar, och vid de tillfällen då han gråter börjar man överväga om det är datoranimerade tårar.

Som filmhantverk är Death Wish usel, men som ett dokument över det samtida läget i staterna kan den ha en viss relevans.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner