“Alla familjefilmer inleds med ett brutalt mord”, säger Deadpool i inledningen. Sedan rabblas en lista upp, med både Bambi och Saw. Den snabbkäftade och metakommenterande antihjälten är tillbaka. Och det är rörigare än någonsin och absolut inte barntillåtet.
Deadpool 2 är mer en samling referenser än en berättelse. Bara efter fem minuter har den avhandlat flera höga och låga nickningar till filmhistorien än vad som borde vara fysiskt möjligt. Och den visar inte tecken på att ge med sig. Inledningsvis är detta underhållande, till och med dråpligt. Men efter mindre än trettio minuter börjar effekten mattas av. Och då är det över en timma kvar.
Deadpool är likväl Marvels enfant terrible. Han svär, är egocentrisk, drar skämt på andras bekostnad och anser att våld är en lösning. Han vårdar med andra ord ömt de impulser som hans mer ädla kollegor aldrig (åtminstone inte i bild) skulle hänfalla åt. I ett universum som präglas av löjligt hög moral kan detta vara skönt. Deadpool är Marvels trickster. En utböling som detroniserar centralmakten genom att häckla den. Trickstern har kulturhistoriskt sett en viktig funktion. Den har använts för att ifrågasätta makten underifrån. Men i Deadpool 2 står homofobiska skämt och prutthumor på dagordningen. Inte politisk medvetenhet eller socialt patos.
Superhjältefilmen har utan tvekan på sistone fått ett uppsving. Black Panther var en utmärkt film och Thor: Ragnarok överraskade med sin avslappnade attityd. Deadpool 2 är en superhjältefilm, men den verkar snarare vara en installation i den unkna Scary Movie-serien än i Marvelvärlden. Om du känner att mellanstadiet är passé, så kan du gott strunta i den här filmen.
