Att se Tim Millers nya film Deadpool är ungefär lika livsbejakande som att sätta sig mellan rivalerande huliganer på ett fotbollsderby.
Filmens anslag kan liknas vid att proppa i sig en Big Mac på två minuter. I ett förvirrande komaliknande tillstånd drar jag därför en lättnandets suck när filmen fortsätter in i en desto lugnare tillbakablick av det som ska motivera allt bråkande och skränande.
Wade (Ryan Reynolds) träffar sitt livs kärlek och vinner hennes hjärta genom att utkonkurrera henne i tävlingen om vem av dem som har haft värst barndom. Men istället för att leva lyckliga i alla sina dagar får Wade ett cancerbesked och som av en illa underbyggd händelse blir han i samma veva kontaktad av en slug superskurk som påstår att han har patent på ett botemedel. Wade tackar ja till erbjudandet och hamnar i ett kloakliknande labb där han under tortyr muteras till motbjudande oigenkännlighet. Wade blir hämndbenägen. Boom. Big Mac-maraton deluxe.
Med ett förvirrande snabbspolat händelseförlopp är Deadpool i första hand en film för redan frälsta fans av inspirationen till filmen – seriefiguren Deadpool – vars superkrafter innebär odödlighet och en syrlig humor. I filmen har karaktärsdragen översatts till en högljudd machoromantisk galning med en i synnerhet stor talang för sexistiska, rasistiska och homofobiska skämt. Det är bara att luta sig tillbaka i stolen och äcklas.
Wades flickvän är prostituerad, hans mordobjekt är ”stark för att vara tjej” och den mest nyanserade kvinnliga karaktären Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) är någon slags tonårsversion av Lisbeth Salander. Inte för att de manliga rollerna är särskilt flerdimensionella, utan består istället av psykopater med slaskig kvart-i-tre-humor.
Det enda skämtet som överhuvudtaget har potential för komik underblåses av en för filmen konsekvent avsaknad av överraskningsmoment.
