Shane Meadows har med sin Nottingham-trilogi i slutet på 90-talet - med finalen [I]Once upon a time in the Midlands[/I] - sakta men säkert vuxit fram till en betydande spelare i den lilla subgenre som vissa gillar att kalla njurpajswestern. Men hans repertoar är bredare än bara småmysiga historier om lokala småtjuvar och illa isolerade radhus. Just nu håller han på med en wrestlingmockumentär ([I]Northern Soul[/I]) och en film om skinheads i början på 80-talet (det måste ju i och för sig alla Shane Meadows-män göra med jämna mellanrum, annars blir de landsförvisade).
[I]Dead man's shoes[/I] är ofta förbluffande rolig, men komedi är inte ordet. Rakryggade Richard (Shane Meadows gamla polare Paddy Considine som även varit med och petat i manuset) kommer tillbaka till sin barndoms Derbyshire efter sju år i militären. Det första han gör är att skrämma skiten ur mössbeklädde langaren Herbie (Stuart Wolfenden) på en bar, för att direkt be om ursäkt. Det visar sig att Richard tänker ta itu med det blokepack som under alla år trakasserat hans efterblivne lillebror (däribland ex-boxaren Gary Strech som något slags slafsig ledarfigur). Det som börjar med lite okynnes¬vandalisering och spridda pranks, eskalerar snart till en systematisk jakt på upprättelse och hämnd.
Det som skiljer [I]Dead man's shoes[/I] från den genomsnittliga revengefilmen är att Meadows lägger ganska lite möda på invecklade planer och koreograferad skottlossning. Det här är istället en känsligt tecknad habitatfilm. Till synes lojt flyter kameran bara med när Richards måltavlor hänger ut i soffor, åker på bilutflykter i en förfallen 2CV eller läser högt ur särskilt intressanta porrtidnings¬insändare. Att bevismaterialen på gängets försyndelser presenteras i form av - gode gud - monokromatiska flashback ska vi kanske tala tyst om. Men Meadows är hela tiden mån om att undvika allt för svart-vita uppdelningar i hjälte och förövare. Alla är människor. Vilket förstås inte per automatik måste innebära att alla kan få överleva.
Det här är en film som står och faller med Paddy Considine, och han är som alltid storartad. Efter ett årtiondes monumentalt överutnyttjande av den svarta gangsterytterrocken känns det dessutom extra skönt att Richard i sitt helskägg och gröna jacka ser ut som han precis är hemkommen från en helhelgkonferens med friluftsfrämjandet.Skådespelare:
Regi:
