Wim Wenders bjuder på dialogdrivet nonsens en varm sommardag.
I en idyllisk villa som inte ligger i Aranjuez men någonstans utanför Paris sitter en till synes skrivkrampande författare (Jens Harzer). Genom ett öppet fönster blickar han ut på en soldränkt terrass. Sakteligen börjar han knappa på sin skrivmaskin. Det är så att man önskar att han låtit bli.
På pappret befolkar han den tomma terrassen med en man och en kvinna. Det är dem vi följer filmen ut, sittandes i den milda vinden en perfekt sommardag, engagerade i ett på förväg överenskommet samtal om sex, närhet och Aranjuez. Ärligt talat är det svårt att frammana energin att hänga med.
Ibland spelar författaren musik på en jukebox som av någon anledning står i hallen. Ibland syns en trädgårdsmästare. Denne spelas av Wenders gode vän Peter Handke som skrivit pjäsen filmen baserar sig på. Bakom sig har de mer lyckade samarbeten. Framförallt Falsk rörelse och Himmel över Berlin.
Tids nog dyker Nick Cave upp. En annan Wendersdarling som gör ett fint men för berättelsen obegripligt framträdande av ”Into my arms”. Men det blir trotsallt en välkommen distraktion från den nonsensdialog som de samtalande skådespelarna Sophie Semin och Reda Kateb knappast kan belastas för.
Då Wenders på senare år anammat 3dteknik – något jag fann uppfriskande i den annars förvirrade Every Thing Will be Fine – kan jag under den tvådimensionella pressvisningen inte låta bli att fundera på hur filmen ter sig i sitt avsedda format. Möjligen bara underligare.
Till slut är den varma dagen i alla fall till ända. Tack och lov.
