De osynliga är en dramakomedi om livet i samhällets marginaler, och den unika uppställningen karaktärer gestaltas av amatörskådespelare med egna erfarenheter av hemlöshet. En rad gripande livsöden och rollprestationer bär upp denna träffsäkra satir över New Public Management-samhället, där mellanmänskliga möten effektiviserats bort och bara mätbara resultat har värde.
För att skydda sina identiteter antar kvinnorna som kommer till L’envol nya namn, pseudonymer som inte sällan anpassas för att spegla deras inre (och verkliga) jag. Centret befolkas därför inte av trasiga offer utan av celebriteter. Nu är det upp till Birgitte Macron, Salma Hayek och Lady Di att skriva CV, söka jobb, och framför allt, förbättra självförtroendet genom diverse gruppterapiövningar. Det är en kamp mot klockan, och socialarbetarna beslutar att ta till alla möjliga och omöjliga medel i en aktion av civil olydnad. Samtidigt skvallrar inblickar i socialarbetarnas egna liv om privata problem. Det är inte solklart att alla beslut som tas är väl avvägda. Filmen är stiliserad utan att försköna den parkeringsplatsgråa utsatthet som hemlösheten innebär, och efter skildringar av tältläger som rivs kommer dialoghumorn som en lättnad.
Berättelsen hade klarat sig utan ett antal parallellspår där kärleksintressen ska forceras in i de redan upptagna socialarbetarnas liv. Som om de inte hade nog att göra redan? Men det är väl priset man som tittare betalar för fransk film. Det råder ingen brist på scener där kvinnornas oförmåga att anpassa sig till samhället blir föremål för humor, men det är kärleksfullt genomfört och inte frågan om lyteskomik. I slutändan är det svårt att inte förälska sig i De osynligas repertoar, och var och en av karaktärerna skulle enkelt kunna bära en egen spin-off-film.
