De gröna slaktarna

Manusförfattaren Anders Thomas Jensen är hysteriskt produktiv. Under senare år har han varit involverad i allt från [I]Blinkande lyktor[/I] till [I]Mifune[/I] till [I]Älskar dig för evigt[/I], samtidigt som han ju egenhändigt ansvarar för den nordiska actionkomedins renässans. Med ett manus om mord och kannibaler från honom tänkte jag ungefär "hurra", I Kina käkar slaktare gamla gubbar. Men oförutsägbart nog, för en bruksskribent som Jensen, är han också en lyhörd och konstnärligt framstående regissör. [I]De gröna slaktarna[/I] är filmen Danmark har lovat oss hela tiden utan att riktigt få till: En intelligent och smakfull komedi om brutal död, svett, handikapp och den flytande gränsen mellan ondska och ensamhet. Mads Mikkelsen, antagligen Danmarks mest briljante skådis just nu, är slaktaren Svett-Svend med ett flyende hårfäste och perspirationen formligen forsande över kroppen. Ingen har någonsin älskat honom, säger han i en plågsam skrattfest till män-talar-om-känslor-dialog. Man tror honom och man vill verkligen att han ska vara lycklig även om det betyder att någon liten svensk turist får bli delaktig i hans kycklingrullar ibland. Flickidolen Nikolaj Lie Kaas (en av kockarna i [I]Kina[/I]-rullarna) gör en dubbelroll som slaktaren Bjarne och hans handikappade bror Egil. "Jag röker 20 jointar om dagen" säger slaktaren. När han inte är pårökt är han okontrollerat aggressiv, och det är förstås roligt, men det är också fruktansvärt när vi förstår sorgen han försöker dämpa. Egil är utvecklingsstörd och ond - Jensen är anti-pk som vanligt - men han är också hjärtskärande med sin leksaksgiraff och sin kärlek till brodern som aldrig vill se honom igen. Det hotar att bli melodramatiskt, men Jensen är på sin vakt mot patetiken. Han är alltid beredd att låta någon bli sparkad på smalbenet, har alltid en kyckling eller ex-flickvän på lager för komisk slakt. Humorn är både fysisk och absurd, men varken "slapstick" eller "crazy". När dödsfallen börjar väcka uppmärksamhet visar sig hela samhället präglas av en hysteriskt underfundig moralrelativism som gör det omöjligt att förutse hur filmen ska sluta. Slaktarna gör "fel", men vad betyder det? Till och med prästen är ju kannibal, utöver Kristi lekamen har han nämligen efter en flygkrasch tvingats äta upp sin fru. Jensen har tidigare bevisat sig som en Hollywood-genrernas man men Slaktarna påminner allra mest om Jeunet/Caros [I]Delikatessen[/I], en uppenbar inspirationskälla. Precis som hos fransmännen stöder alla visuella element berättelsens atmosfär. Slutresultatet är nästan magiskt. Det är på den här nivån vi ska göra film i Norden.