I sina senaste filmer har Pedro Almodóvar utforskat till synes ofarliga känslor, som trofasthet och moderskärlek, och plötsligt är hans fans folk som min mamma. Människor som berörs av hans starka kvinnoporträtt och känner en lätt exotistisk dragning till de färgstarkt spanska gaymiljöerna. [I]Dålig uppfostran[/I] har också ett tema, passionen såsom den tar form i gudstro, pedofilianstruken bögsex och avancerat filmskapande. Jag tror egentligen inte att folk som min mamma kommer att gilla den.
Sett bara till handlingen är [I]Dålig uppfostran[/I] en film om två pojkar som blir offer för katolska prästers övergrepp och präglas för livet. Men Almodóvar är för insiktsfull för att välja moralpaniken som genre. En liten pojke utnyttjas förvisso sexuellt, men filmen tar till exempel inte ställning till om det är därför han senare blir transvestit och missbrukare - i Almodóvarland är ju sådant helt normalt. Det är inte så att synden inte finns. Men den är relativ. Skall den bestraffas så måste det göras av människor helt utan hjälp av gudomliga ingripanden.
Alltså förlägger Almodóvar sin kyrkokritik i vad som bäst kan beskrivas som en pusseldeckare i Hitchcocks anda. Konstruktionen, med sina många varianter av centrala händelser och hallucinatoriska identitetsbyten, påminner om [I]Vertigo[/I]. Kärleksberättelsen mellan Enrique och Ignacio visar sig, när de träffas igen i vuxen ålder, inbegripa långt fler personer.
Hela tiden förföljs vi av påminnelser om att detta är film. De går på bio, de skriver filmmanus, det spelas in film och det fantiseras film och alla spelar så många roller inför varann att man nästan känner sig överflödig som publik. Det är inte vi som ska bedöma vad som är mest äkta: Gael García Bernal som Ignacio? Som Ángel? Som Juan? Som Zahara? Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av hur bra han är, hela tiden.
Förr eller senare måste alla stora filmmakare göra en hyllningsfilm till filmen. Det blir det själviska verket, det som förutsätter att filmpubliken också vill skåda ner i filmmakarens navel. Min mamma vill nog inte grotta ner sig så djupt i Almodóvars innersta, malande oro. Själv är jag fascinerad. Han har ett utanförskap som är så starkt att endast film kan bekräfta honom. När jag tänker efter är det precis det som [I]Dålig uppfostran[/I] handlar om.Skådespelare:
Regi:
