"Detta är inget sanningsdokument, utan underhållning", sade Tom Hanks i Cannes. Fel, Tom. Det är inte ens underhållning. Dan Browns bok har sålts i 29 jävla miljoner exemplar. Det har alltså ingen som helst betydelse vad som skrivs om filmen, den kommer att toppa biolistan för ett bra tag framöver ändå.
De flesta kan nog historien vid det här laget. Om hur symbolforskaren Robert Langdon dras in i en mordutredning tillsammans med offrets barnbarn och hur de söker svaret på mordgåtan samtidigt som man jagar den heliga graalen med Opus Dei och snuten hack i häl. Om teorin att Jesus och Maria Magdalena kopulerade hej vilt och producerade en avkomma.
Som åskådare till filmversionen får man däremot inte en chans att tänka själv, här läggs alla teorier och fakta på bordet direkt. Det blir mer av en 150 minuter lång föreläsning där man mest sitter och nickar och tänker "Hmm, kanske det" (men när det visat sig att Filip IV år 1307 slaktade tempelriddare just fredagen den 13:e, då sitter man bara och väntar på att någon ska föra fram teorin att a-brunnar har något med apokalypsen att göra).
Vad gäller Langdons roll i det hela förstår man faktiskt inte vad han har med saken att göra alls. Och det verkar inte Langdon heller göra. Eller snarare, han verkar inte ens ha reflekterat över det. Hanks i rollen liksom bara är. Hans uttryckslöshet (om man bortser från rynket i pannan) är så flagrant att Keanu Reeves hade kunnat göra stordåd i hans ställe.
Dessutom har Ron Howard ett uppenbart bildningskomplex, något som man även kunde märka av i A beautiful mind. Det är något nästan övermänskligt med personer som kan klura ut ett anagram eller tolka spegelvänd text. Finns där samtidigt en historisk kontext blir det nästan religiöst, bara det.
Visste ni förresten att om man kastar om bokstäverna i "The da vinci code" får man fram "Vindicated echo". Tål att tänkas på. Typ.
Hülk Andersen (alias Hannes Dükler)Skådespelare:
Regi:
