som årets första klassikerpremiär är därför helt i sin ordning. För nytillkomna lyssnare är Cykeltjuven
historien om hur Antonio Ricci, efter månader av arbetslöshet i efterkrigstidens Rom, får jobb med att sätta upp affischer på stadens väggar och murar. Han blir överlycklig, tar av hatten och bockar och bugar - och det lilla dilemma att det krävs en cykel för jobbet löser hans fru genom att pantsätta de lakan som familjen sover i. Tidigt på morgonen putsar sonen Bruno ekrarna skinande blanka och hustrun Maria syr in uniformsmössan till perfekt passform. Men redan denna första arbetsdag inträffar katastrofen. Medan Antonio står på stegen och limmar fast Rita Hayworth i helfigur - gissningsvis inför premiären av Gilda
- passar en yngling på att stjäla cykeln. Resten av filmen är jakten på den försvunna cykeln. Far och son - porträttet av den relationen är värt en hyllningsrecension i sig - rusar gata upp och gata ner och river runt bland månglarna på Piazza Vittorio. Efter alla motgångar och besvikelser skiner Antonio upp för en stund och bjuder Bruno på middag. De hamnar vid ett bord utan vit duk och blir näsvist tillrättavisade att man minsann inte serverar pizza - det här är faktiskt en ristorante! Men Bruno får mozzarella och får smaka vitt vin - ja, denna scen är en av de vackraste initieringsriter jag sett på film. Lyckligtvis har Hollywood - vad jag vet - aldrig fått för sig att lägga fingrarna på De Sicas praktverk. I så fall hade vi fått räkna med ett annat slut än det enda rimliga. För Cykeltjuven
är en kampfilm, en film som knyter näven i fickan och förbannar denna värld som omöjliggjorde för Antonio att återerövra det egenvärde han så smärtsamt blivit bestulen på. Premiär mars
.
