Vad ger man till någon som inte har någonting?
I oktober fyller Guldbron fem år. I fem år har den stått överst på min önskelista över platser i Stockholm jag helst vill ska utsättas för ett terrorattentat. Den får mig att må fysiskt dåligt. Att passera Slussen är ett arkitektoniskt trauma. Jag blir stissig bara av att närma mig den. Otrevlig, till och med. Det är som att gå omkring med konstant smärta, som att förlora ett barn eller bli dumpad av någon man tänkte dumpa själv. Hur kan man inte känna sig förrådd av världen?
För det första är Guldbron inte ens guldfärgad! Den är gjord av något slags made-in-china-material som sträcker sig som en utdragen klump mellan huvudstadens öar. Men problemen stannar inte vid själva bron. Murstenen på Slussensidan är fulare än en amerikansk familjs tolkning av en kakelugn. Varför har de designat stenarna som att de försökt förfalska en gammal mur med någon slags tillgjord asymmetri?
Jag hatar hela området! Jag gör det. Om det gör mig till en arkitekturupprorsnazist så vill jag vara en arkitekturupprorsnazist. I fem år har min högsta önskan varit att få slut på lidandet. Men det är inte mycket som tyder på att Stockholms stad kommer riva sin kinesiska miljardsatsning den närmsta framtiden. Därför har jag ett förslag på födelsedagspresent. Antingen måste någon spränga bron. Eller åtminstone vandalisera den. Noggrant. Jag vill inte se en kvadratcentimeter av det där gröna frigolitliknande materialet. Brons släta ytor är så perfekt lämpade för graffiti att det nästan är konstigt att ingen satt igång än.
Det är inte mycket jag ber om. Jag vill bara vakna upp i en värld där Guldbron aldrig hände.
Det är inte hat. Det är självförsvar.
