Vi är trotsiga barn, och Ulf Kristersson är vår pappa, skriver Olga Crafoord Lundell.
Kulturkanonen presenterades i tisdags. Exakt alla på kultursidorna underkände den. Jag är inte förvånad. Att som borgerlig regering försöka förklara för kulturvärden vad de ska läsa eller titta på, är lika hopplöst som att klä på en treåring. Det borde väl Lars Trägårdh kunnat räkna ut?
Om jag hade varit Lars, hade jag kört på den geniala “tvärt om-metoden”. Jag hade gjort en kanon över vad man absolut inte borde läsa. Folk hade läst dem som besatta. Det hade poserats med bokomslag och aggressiva hashtags, typ ”#jagfårläsavadjagvill”. Köerna till biblioteken hade ringlat sig långa i veckor. Teatrarna sprungits ner som under Benny Fredrikssons glansdagar. Ja, kulturen hade fått sig ett efterlängtat uppsving.
En omvänd kanon hade också väckt viktiga diskussioner om tryckfrihet och yttrandefrihet. Om självbestämmande och byråkrati. Om vad en regering får och inte får göra. Det hade blivit en DEBATT, ett tillfälle för folket att lära sig om sina demokratiska rättigheter. Nu tycker jag nästan synd om de verken på listan som faktiskt är urbra. Som Det går an och Åkessons Äktenskapsfrågan I och II. Till och min barndomsidol Pippi ger mig en besk smak i munnen. Av principskäl blir det inte längre några köttbullar på IKEA får min del. Ja, jag kan till och med sträcka mig så långt att förvägra min framtida kille sin lagstadgade pappaledighet.
Jag hoppar av min utbildning och sätter på mig fucking trad-wife-uniformen NU! Så trotsig är jag.
Kulturkanonens verk riskerar alla att falla i kollektiv glömska. De kommer evigt vara dömda att förknippas med slöseri av skattepengar och ett AI-genererat urval. Regeringen har verkligen fuckat upp det här. Kanske borde de ha läst Wahlgrens Barnaboken eller förkovrat sig i barnpsykologi…
För innerst inne är vi ju alla bara trotsiga barn, och Ulf Kristersson är vår pappa.
Läs även: "Parisa Liljestrands Instagram är kulturvärldens ground zero"
