Crush - Sad Fuckers Club

Redan efter några minuter av filmen så osäkrar jag min kulspetspenna i mörkret. I mitt inre hör jag nämligen röster från filmproducenter prata om hur rätt det vore att göra en film med tre kvinnor i 40-årsåldern som alla är singel och som uppför sig som tonårsflickor när de träffas varje vecka och dricker gin & tonic, äter choklad och pratar män och sex. När siktet på en målgrupp är så solklart, för att inte säga spekulativt -- och i synnerhet som det rör sig om den erkänt kulturbärande medelålders generationen kvinnor -- ja, då är det lätt att bli cynisk som utomstående betraktare. Men den har några goda sidor, den här filmen. Till exempel har den Andie MacDowell. I rollen som rektorn som inleder ett förhållande med en 15 år yngre vikarierande kantor är hon perfekt. Prydlig och vacker -- och lite lagom skör. En roll som passar henne långt bättre än att föreställa hårdhudad och härja runt i krigets Bosnien i [I]Harrison's Flowers[/I]. Tillsammans med väninnorna Imelda Staunton (tvillingmamman i [I]Peter's Friends[/I] och Anna Chancellor ("Duckface" i [I]Fyra bröllop och en begravning[/I]) konstaterar hon en gång i veckan hur sorgliga de är som fyrtio-någonting som sitter där utan män och oftast också utan sex. Det är när MacDowell och den unge orgelspelaren börjar pippa hejvilt på gravstenar och i kryptor, som vänskapen mellan kvinnorna sätts på prov. Jag tänker ju att de andra två borde bli glada över att den tredje fått till det, men så fungerar tydligen inte kvinnor. John McKay, regissören, har kallat sin film för en komedi om hur illa människor kan uppföra sig mot varann. Och det är snällt sagt vad som händer när de båda väninnorna tror att de agerar utifrån sin goda vilja. Nu ska jag inte föregripa handlingen, eftersom jag trots allt tycker att filmen är värd att se -- inte minst för sin uppenbara målgrupp -- men jag måste ändå vidröra att manuset sätts på svåra prov när det ska sköta balansgången och ordna så att både MacDowell och vi i publiken ska förlåta något som är rätt svårt att förlåta. Jag är mycket tveksam till om manuset klarar detta dilemma. Tänk backhoppning och tänk en halvtaskig landning där hopparen med mycket armfäktande och inte så lite tur, till slut håller balansen. Ungefär så landar också [I]Crush -- Sad Fuckers Club[/I].