Copycat

Två seriemördar-filmer varannat år, ungefär, verkar vara vad publiken och repertoaren tål. Mer än så och fascinationen inför de bestialiska dåden byts till äckel eller möjligtvis leda. När lammen tystnar följdes av några B-filmer men sedan var det ganska tyst ett tag och nu har vi Seven och Copycat. Ovanstående lag gäller även inom dessa filmers ramar. Överexponering av våld är lika med ointresse. Less is more, som transatlanterna säger. Här i låg mycket av Sevens styrka. Morden var brutala men vi slapp se dem utföras, det otäcka kom istället krypande i takt med att rättsläkaren lyfte på förlåten. När psykologen Helen Hunt (Sigourney Weaver), specialist på seriemördare, i Copycat gör gemensam sak med polisen M. J. Monahan (Holly Hunter) i en jakt på en galning som apar efter slaktare som Bostonstryparen och Ted Bundy stänker det rejält i kulisserna. Problemet är dock inte antalet offer utan vilka offer det gäller. Efter en dryg timme har mördaren nämligen redan tagit kål på de båda kvinnornas närmaste vilket förtar spänningen rejält. Han har liksom redan kommit för nära och gjort för stor skada för att man riktigt ska orka bry sig. Dessutom är en synlig fiende som bekant inte lika obehaglig som en dold. När dessutom ett par flagranta dramaturgiska missar gör sig påminda hotar engagemanget helt att fly sin kos. Men några nervryckningar ger filmen naturligtvis upphov till, det är svårt att göra en sådan här film utan att skrämmas alls. Det är dock huvudrollsinnehavarnas agerande och gärningar som ger aningen valuta för investerad tid i biobänken. Manusmakarna, Ann Biderman och David Madsen, har nämligen den sällsynta klokheten att låta de båda kvinnorna klara biffen helt själva. Det är en sak att konceptfilmer som Thelma & Louise ger en litet alternativ kvinnobild (efter filmiska mått mätt, alltså), hela filmen byggde liksom på det, men att den av hävd mansdominerade thrillern gör det är klart anmärkningsvärt. Holly Hunter är snut, helt enkelt -- och kvinna.Och dessutom en begåvad skådespelerska. Fjärran är den vanliga stentuffa poliskvinnan som tuggar tobak och odlar mustasch, så även bimbon med osäkrade bröst. Hunter gör istället en kutryggad, extremt kompetent, men ödmjuk, detektiv som får jobbet gjort genom att väsa små order i ena mungipan av ett milt leende. Kul.Regissör Amiel (eller möjligen castingagenten) kan tacka sin lyckliga stjärna att han valde just Hunter och Weaver framför några mer publikdragande namn -- tänk er kombinationen Julia Roberts/Cindy Crawford och inse att detta hade blivit den första filmen där man önskat massmördaren framgång i sitt värv.