Confessions of a Dangerous Mind

Vad vi än kommer fram till angående [I]Confessions of a Dangerous Mind[/I] är det i alla fall det slutliga beviset på att George Clooney älskar och vördar sin kollega som han här också regisserar, Julia Roberts. I blodrött läppstift - hon har aldrig varit så vacker! En önskeroll för alla tjusiga madamer - iskall, one-liners-droppande mörderska. Det är som om bara Julia och ingen annan än Julia existerar för Clooney bakom kameran. De är ju ett litet kotteri, Clooney, Roberts, Steven Soderbergh (producent), Brad Pitt och Matt Damon, de båda sistnämnda som här dyker upp i cameoroller när kompisen kallar. Klart possen representerar första gången Clooney på egen hand iscensätter en stor Hollywoodproduktion. För att vara på den säkra sidan av hipphetsplanket med manus av Charlie Kaufman ([I]I huvudet på John Malkovich, Human Nature, Adaptation[/I]), en delikat skröna om en osympatisk streber och skapare av usla tv-shower som parallellt påstår sig varit yrkesmördande CIA-agent - det vill säga precis som i Ron Howards Oscar-belönade [I]A Beautiful Mind[/I] en schizofren historia - byggd på huvudpersonen Chuck Barris självbiografi. Sam Rockwell är bra i huvudrollen, som i alla Kaufmanberättelser innebär flertalet scener med kraftig skäggväxt och ymnigt svettande. Drew Barrymore som den figur hon förmodligen är född för och oftast gör, fladdrig, frisinnad, gulligullgullig konstnärsflickvän som sedermera blir hippie, och Clooney spelar själv med som mystisk agentgentleman. Regirollen har han iklätt sig med hjärtskärande allvar och ansträngning. Men istället för att ta i så fasligt med pretentionerna borde skådisregissören kortat och koncentrerat sig på några få saker istället för att försöka få med... Allt. Prolog, mellanspel och slut är mycket omständliga och eftersom yrkesmördare ligger ganska långt från förnedrings-tv (eller inte!) blir resultatet långrandigt, ytligt och osäkert. Till skillnad från när Spike Jonze filmatiserar Kaufman - vars textverk från början är ganska kalla, distanserade - och fattar innebörden och gör sin personliga tolkning, använder Clooney förlagan mer som formmall med ohyggligt snygg scenografi men desto större förvirring i resultatet. Som publik är det svårt att upprätthålla något större engagemang medan Clooney försöker hitta den mest kreativa kameravinkeln istället för att leta rätt på kärnan. Clooney har sina kvaliteter, men inte i de här sammanhangen (eller i [I]Solaris[/I]). Det är inte det att vi inte tror han förstår, eh, djupet, bara att han inte riktigt fixar att framställa det. Däri ligger så att säga inte Clooneys konstnärskap.