Comédia infantil

Det här en film som alla bör se, men det här är inte en särskilt bra film. Det låter inte kristallklart, och det är det inte heller. För hela mitt förhållande till Solveig Nordlunds filmatisering av Henning Mankells fantastiska lilla roman om gatubarnen i Maputo i Mozambique är kluvet. Det är som sagt en strålande förlaga, jag sträckläste boken häromåret. Det är en viktig berättelse, en inblick i en värld vi vet kolossalt lite om. Och det är, i förlängningen, en beundransvärd ambition, bara Solveig Nordlunds ansats är värd en guldbagge i sig. Men det är ingen bra film. Jag önskar att jag inte behövde skriva det, men så är det. Det är en film utan egen visuell idé, ett verk med alldeles för högtidligt förhållande till sin förlaga. När man läser boken är det inte svårt att se bilderna framför sig. Henning Mankell är en av våra största berättare, men det räcker liksom inte med att bara filma av boken, hur mycket man än brinner för barnens bästa. Dessutom, det här var tänkt att bli en film om barn för barn men det blev en film av vuxna för vuxna. Visst är det lite otur när det blir så? Precis som i boken får vi se bagaren José hitta gatupojken Nelio skjuten på Teatro Avenidas scen, badande i sitt eget blod. Men han lever, och José bär upp honom på taket, där Nelio under nio nätter berättar sin historia för José. Som i sin tur berättar den för oss. Det fungerar fantastiskt bra i boken, men duken kräver en annan idé. Eftersom José, i motsats till boken, inte utvecklas och fördjupas här, blir han bara ett hinder för berättelsens framåtrörelse. Likväl, gå och se filmen. Den är inspelad på plats i Mozambique och sjuder över av dofter och färger. Barnen i huvudrollerna är plockade på barnhem och på gatan. Deras brister i spelet kompenseras av äkthet och autencitet. Det finns en blick i deras ögon som är på riktigt. Men, när ni sett filmen läs boken. Henning Mankell är mycket mer än Kurt Wallander.