Comandante

Oliver Stone gör sitt bästa för att upprätthålla sin position som den amerikanska filmindustrins kontroversielle bad boy. Som med det här insmickrande idolporträttet av Fidel Castro, där 30 timmars inspelad intervju har blivit en drygt 90 minuter lång dokumentär med samtal, arkivbilder och en hel del ogenerat rövslickeri. Det börjar helt hysteriskt. Stone och Castro omgivna av en liten klunga av kameramän, assistenter och framför allt en högljudd kvinnlig tolk som med gäll röst förmedlar Castros tankar på engelska - ibland så snabbt att det verkar som om hon avslutar hans meningar innan han har talat klart. Stone ångar på lite lagom provokativt: Har du någon gång gått till en psykiatriker? Hur håller du dig i trim? Är religionen ett opium för folket? Varför har du foton på Hemingway på väggen? - "he blew his brains out, you know". Men under den småtuffa tonen kan Stone inte riktigt dölja hur till sig i trasorna han är över att stå inför mannen, legenden, symbolen Fidel Castro. Visst tar han lite pliktskyldigt upp några alibifrågor om demokrati, brytningen med Che Guevara och åsiktsregistrering, men det är egentligen bara när han kommer in på Castros kvinnoaffärer som följdfrågorna och det äkta engagemanget kommer fram. Och Castro för första gången tappar fattningen lite grand. Som show sett är [I]Comandante[/I] fascinerande. I arkivklipp får man se Castro i sitt esse, hållandes tal med en otrolig utstrålning och kaxigt kroppsspråk - tillräckligt mycket av det finns kvar för att man även ska fascineras av den nu 75 år gamla upplagan. Ansiktet. Gesterna. Ögonen. Skägget. En sorts uråldrig socialistisk dinosaurie, den sista av relikerna från kalla kriget som fortfarande sitter i orubbat bo. Men som samtidigt har full koll på skadliga effekter av Viagra, väljer att kombinera sin ständiga army-klädsel med skor från Nike, och glatt skämtar om att Kuba satsat så hårt på utbildning att till och med de prostituerade har universitetsexamen. [I]Comandante[/I] präglas förstås hårt av att den främst är tänkt som ett inlägg i den enögda amerikanska debatten kring Kuba. Ett sorts försvarstal nästan, som tyvärr inte går särskilt mycket på djupet kring paradoxen Kuba. Frågan är väl dessutom om någon makthavare någonsin bör behandlas så ömt som Castro i [I]Comandante[/I]. I synnerhet en diktator. I längden är Oliver Stone helt enkelt lite för fuktig i blicken för att filmen ska vara uthärdlig i längden. Som journalist är det en pina att behöva sakna de uteblivna följdfrågorna och ifrågasättandena. Att Stone dessutom fått för sig att han ska dra paralleller mellan Castro och Evita Perón (något han bland annat visar genom att gång på gång lägga [I]Don´t Cry For Me Argentina[/I] på ljudspåret) blir riktigt pinsamt. För alla med något som helst intresse för Kuba och Castro är den här filmen ett måste. Men om man inte står ut med politisk naivitet blir tyvärr Stones intellektuella grovhångel med Fidel lite för påfrestande i längden.