Retgissör Thomas Carter vann ett Director's Guild of America-pris (för Spanarna på Hill Street) och tre Emmys innan han hade gjort en enda långfilm för biografer. Hans tv-arbete präglades precis som hans senare filmer av ett samhälleligt intresse, en respektabel populism i den politiska mittfåran. Precis som de där ghettoscoutledarna som alltid figurerar i Oprahs Angel Network-sändningar propagerar Thomas Carter för att minoritetsungdomar ska höja sin självkänsla genom fritt skapande och hård disciplin.
Temat var starkt redan i Carters sockersöta Save the Last Dance, och Coach Carter presenterar exakt samma budskap på ett något mer sammanhållet sätt. Träningsfilmen stöder ju som genre den premissen: man tar ett dåligt lag och tränar tills de blir ett bra lag. Dessutom måste idrottsmännen alltid vinna över sig själva på något sätt och (om eleverna är icke-vita) mentalt lämna gatorna. Det kunde bli Dangerous Minds av det hela - ni minns kanske filmen där Michelle Pfeiffer inspirerade inner city kids med Bob Dylantexter. Men Samuel L Jacksons tränare Carter kräver lyckligtvis inte passion för skolarbetet, även om det också här oundvikligen leder till en känsloladdad diktuppläsning. Han kräver bara att det blir gjort. De som skolkar får inte spela, oavsett hur viktig spelaren eller matchen är.
Jackson spelar onekligen huvudrollen, men filmen är inte i första hand gjord för hans medelålders fans. Man skulle kunna klippa ner filmen till en och en halv timme självaktande svart med unga atleter som joggar i gryningen till Vita Huset-mäktig hjältemusik. Men då skulle hela den delen som klingar av produktionsbolaget MTV Films falla bort. Den breda etniska mixen på de snygga och roliga killarna. De specialskrivna Kanye-låtarna, juckdansandet i de omotiverade klubbscenerna. Cheerleadingen och en milt plirande Ashanti som gravid tonårstjej. Filmens två halvor möts i Jacksons allvarliga föreläsningar om varför spelarna inte ska kalla varandra "nigga".
Visst är det förutsägbart och kommersiellt. Men det är också lite vackert. Det är tankeväckande att den här typen av folkbildningsrulle i dag tillåts problematisera den amerikanska drömmen lite grann i stället för att bara hylla den. Det är kul att det finns en marknad för filmer om de svårigheter som idealiseringen av ghettokulturen skapar för svarta i den ekonomiskt välintegrerade lägre medelklassen. Det är fantastiskt att filmmakarna verkligen ansträngt sig för att klämma in kvinnliga förebilder i en sportfilm som utspelar sig i en machokultur. Sedan kan man ju tycka att filmens alla människorelationer är klichéer. Eller att alla filmer med skenheliga besserwisserbudskap om självkänsla genom idrott är vidriga. Det förstår jag, men jag gillar filmer där folk får gå i mål. Och jag brukar gråta ganska ofta till Oprah. [I]Premiär 13 maj [/I]Skådespelare:
Regi:
