Changing Lanes

Jag minns att när jag såg filmen var jag som förstenad av skräck och har säkert på varannan sida i mitt anteckningsblock skrivit med spretiga bokstäver "Åh, GUD vilken HEMSK OTÄCK film", "Fasansfullt nervspännande ända in i kroppen". Jag vet att jag tyckte det kändes som ett ondskefullt moln som satte sig i pannan och vägrade ge vika ens en minut. Samtidigt var jag glad att man, som i nio fall av tio biovisningar, inte riktigt kunde räkna ut hur [I]Changing Lanes[/I] skulle sluta, och har därtill plitat ned det pretentiösa omdömet "Vacker i sin gråskimrande tragik". Detta trots, redan innan rullen börjat, bekymret med att Ben "Träansiktet" Affleck spelar huvudrollen. För på pappret verkar ju detta vara en kvalitetsproduktion. Producenten Scott Rudin ligger tidigare bakom filmer som [I]The Royal Tenenbaums[/I] och [I]Wonder Boys[/I], regissören är Roger [I]Notting Hill[/I] Michell. Övriga skådespelare favoriter som Samuel L. Jackson, Toni Collette, Richard Jenkins ([I]Six Feet Under[/I]) och (även regissören) Sydney Pollack. Hur hamnade Ben "Noll Talang" Affleck här? [I]Changing Lanes[/I] inleds mycket snyggt med parallella handlingar som kräver skärpt koncentration. New York: Affleck den orättfärdige advokaten, i högsta fart i splitternya Mercan för att lura ännu en stackare på miljontals dollar. Jackson är loser-försäkringstjänstemannen, alkisen, i kamp mot klockan och sitt sista hopp att få åtminstone delad vårdnad om sina båda söner. En mulen, moment 22-värld som sällan skildras på amerikansk film, men närmast verkligheten för de allra flesta over there. Den arrogante vitingen krockar på motorvägen med den gode svartingen. Affleck rusar vidare, lämnar Jackson med en blank check och trasig bil. Det börjar hagla. Advokaten gjorde ett misstag. Här börjar sedan en ångestdans av sällan skådat slag. Precis som sin genombrottsroll i [I]Pulp Fiction[/I] är Jacksons övertygelse att ont skall med ont förgås, här emellertid på mer omständliga sätt än med pickan i högsta hugg, och med en lika förvissad Affleck som hatfull kombattant. Det är en två-mans-film. Birollerna satta på undantag, till och med onödiga - som till exempel William Hurt som alltid spelandes tv-medarbetare. Tänker ett slag att det kanske finns en poäng med Afflecks brist på uttryck och aningslösa uppsyn just i rollen som advokat som slits mellan sitt initiala ungdomliga patos och vägen in i den cyniska, penga- och statusfixerade medelåldern. Men, nej. Samuel L. Jackson och Kim Staunton som hans före detta fru är däremot lysande, och [I]Changing Lanes[/I] är en annorlunda film. Men efteråt inte lika gripande som den tydligen var i ögonblicket i salongen. Och plötsligt, i slutet när jag sitter där, så släpper plötsligt obehagskänslan. Inser att man vet precis varför den här filmen är gjord. Perfekt för amerikanska publiken att älska. De kan rannsaka sig själva i två timmar och därefter skaka av sig och gå vidare. Pusta ut med ett Hollywood-slut. Men nervigt var det.