Minnet är bra - men kort. Var det Jonathan Demme som startade filmvågen av massmördare med sin version av Thomas Harris [I]När lammen tystnar?[/I] Och, i så fall, hade han en aning om vilken svallvåg han satte i gång?
Jag är i vilket fall mer än proppmätt på det överdrivna intresset för massmördares psyken. Inte så mycket för att de allt som oftast framställs som exceptionellt intelligenta - med den lilla skillnaden att "något" gått fel - utan mest på själva överrepresentationen i det samlade berättandet. Visst är ondskan intressant. Visst ska vi göra filmer om den. Men filmer om exceptionellt störda människor ger oss ingen som helst förklaring på någonting alls. Möjligen är det kittlande, i det att det är en overklighet flera ljusår från våra egna liv, men långt mer spännande är det ju att ta del av en berättelse om en "vanlig människa" som plötsligt en dag får nog, som går för långt - och gör det obegripliga och oförlåtliga.
För övrigt verkar det som om massmördarna är en regional nord-amerikansk, för att inte säga hollywoodsk, företeelse. I popvideoregissören Tarsem Singhs debutfilm råkar vi ut för en riktigt ruggig och företagsam kille som kidnappar unga kvinnor som han först stoppar in i en glascell, där han långsamt låter dem möta drunkningsdöden. Men han nöjer sig inte med det utan förvandlar dem därefter dessutom till dockor. Sju har han hunnit med, den åttonde är på gång när vi kommer in i bilden. Eller rättare sagt när Jennifer Lopez kommer in. Hon spelar en terapeut som med hjälp av avancerad teknologi, be mig inte förklara hur, kan ta sig in i en annan människas psyke. När filmen börjar är hon upptagen med att komma åt en ung miljardärsgrabb, som hamnat i koma. Men när FBI kallar så går hon med på att ta sig an killen med dockorna.
Naturligtvis uppstår ett visst spänningsmoment i själva frågeställningen - ska hon greja det? Kan hon nå fram till honom? Och - framför allt - ska dom hinna rädda tjej nummer åtta? Inklippsbilder skvallrar nämligen om att det börjar bli rejält vått i glasburken.
Det mesta går förlorat i det visuella uttrycket av själva själavandringen. Här har ett gäng med videotrickare och scenografer getts fria händer och alldeles för mycket dollar - allt medan både regissör och manusförfattare gått på långlunch. Det fläskas på med transformationer, färgexplosioner och alla möjliga och omöjliga miljöer. Inte en sekund överlåts till vår fantasi. Och vad värre är, vi sitter frågande, vad är det egentligen som händer?
Ironiskt nog, trots alla dessa kostsamma ansträngningar, inträffar filmens höjdpunkt när FBI, genom hederligt detektivarbete, spårar tjejen i akvariet. Då blir det lite klassisk nagelbitare och sista-minuten för en stund. Jag hade inte tackat nej till mer av den varan.
The Cell
Skådespelare:
Regi: