En 50-kilos man, ständigt mobbad, drömmer om att få gå med i den amerikanska armén i början av andra världskriget. Han misslyckas med alla test, men blir vald till ett hemligt forskningsprogram där målet är att göra honom till en supersoldat. Det är krigspropaganda, vilket jag tycker att man får köpa om man går och ser en film som är baserad på en serietidning skapad 1941, och vars första nummer innehöll en hjälte som slog Adolf Hitler på käften.
Det filmen verkligen lider av är ett dåligt fokus. Skurken har ett oklart mål (typ ta över/förstöra ”allt”), slutet är alldeles för abrupt och mängden ”var inte hennes hår blött nyss?”, ”hur kom han dit?” och ”varför gör de det här nu igen?” är oräkneliga. Men Captain America är sällan tråkig. Actionmomenten är många och den så viktiga självdistansen finns. Även om man önskar att inledningens kvalitet skulle ha varat längre, är det här en film att underhållas av och sedan omedelbart glömma.
