För snart tre år sedan spelade Philip Seymour Hoffman i Lång dags färd mot natt på Plymouth Theatre, Broadway. Och trots att motspelarna hette Vanessa Redgrave och Brian Dennehy ägde Hoffman varje planka, varenda decimeter av scenen under den tre och en halv timme långa föreställningen. Jag vet fortfarande inte vad det är som gör fantastiskt skådespeleri fantastiskt. Bara att jag ser det i så gott som allt Hoffman gör. Jag kan inte påstå att man trillade av stolen när han nominerades till en Oscar för rollen som Truman Capote. Historien tar upp hur han i november 1959 hittar en liten notis om morden på fyra familjemedlemmar på en gård i Holcomb, Kansas, och hur det blir starten på det sex år långa projekt som resulterar i boken Med kallt blod och födelsen av "non-fiction"-genren.
Det är befriande att Bennett Miller väljer att inte göra en konventionell uppgång&fall-biopic. Istället koncentrerar han sig på just den fråga som är intressantast vad gäller det dokumentära uttryckssättet, nämligen om huruvida man bör eller ens får vara totalt objektiv till varje pris för att förbli just dokumentär.
Bland årets Oscarnomineringar finns även dokumentären The death of Kevin Carter. Carter tog i början av 90-talet det berömda fotot av det svältande barnet i Sudan med en gam vakande vid dess sida, och han fick senare så mycket kritik för sin fullkomliga objektivitet (han lämnade barnet åt dess öde efter att ha tagit sin bild) att det tros ha bidragit till att han gasade ihjäl sig i sitt garage några månader efter att ha mottagit Pulitzerpriset.
Capote planerade att följa upp Med kallt blod med ett Proust-inspirerat verk, Answered prayers, men det rann ut i sanden och bortsett från ett par noveller i Esquire på 70-talet publicerade han inget mer före sin död 1984, förstörd av missbruk och utstött av forna vänner.
För att använda Capotes egna ord: "Life is a moderately good play with a badly written third act"Skådespelare:
Regi:
