New York-vurmande 80-åringen Woody Allen är tillbaka med en riktigt lyckad romantisk dramakomedi som, hör och häpna, mestadels utspelar sig i ett varmt och soligt Los Angeles. Regissören har aldrig gjort någon större hemlighet av att han ständigt skriver eller regisserar av terapeutiska skäl, något som minst sagt märks på hans filmografi – lika ojämn som diger. Efter två snabbt glömda parenteser, Magic in the Moonlight och Irrational Man, är han nu äntligen tillbaka med en fullträff som påminner om varför en fortfarande går och ser Allens årliga skapelser.
Cafe Society inleds på typiskt Woody Allen-manér med en judisk familj i 1930-talets New York. Den ambitiöse unge mannen Bobby Dorfman (Eisenberg) har tröttnat på att jobba åt sin far och beger sig således västerut till en lyckad farbror, Hollywoodagenten Phil (Carell). Snart finner han sig involverad i ett triangeldrama med Phil och dennes coola sekreterare (en perfekt obrydd och distanserad Stewart).
Storyn är underhållande, men på intet sätt revolutionerande. Höjdpunkten i Cafe Societyär istället Allens återfunna kärlek till filmmediet. Detta är nämligen det mest visuellt intressanta verket som han har levererat på flera år, och tillsammans med den briljante fotografen Vittorio Storaro (Sista tangon i Paris, Apocalyse Now) bjuder han på ett lysande ljussatt och solsmekt Los Angeles som doftar nostalgisk förförelse. Det verkar ha varit givande för regissören att söka nya utmaningar – förutom miljöbytet till västkusten är Cafe Society nämligen Allens första digitalt inspelade film. Äntligen är bilderna på vita duken lika intressanta och hänförande som dialogen är smart och rolig, en kombination som vi inte har haft nöjet att få njuta av sedan Midnatt i Paris för fem år sen.
Slutresultatet är en vacker, mestadels charmig och slutligen bitterljuv romantisk dramakomedi för vuxna som förgyller höstmörkret med intelligens och klipskhet.
