För att vara en komedi innehåller Cable Guy förvånansvärt få skämt. Faktiskt vore det fysiskt omöjligt att skratta ihjäl sig (som reklamen säger) eftersom de sega transportsträckorna är längre än de komiska scenerna. Man undrar hur producenterna tänkte, att det räcker väl med en kul kille i huvudrollen, en ung lovande regissör, resten ordnar sig. En naturbegåvad komiker som Jim Carrey (Mask, Dum & dummare) kan givetvis inte helt misslyckas i rollen som den läspande kabel-TV-installören, en sällskapssjuk halvgalning som börjar terrorisera en av sina kunder. Men även hans begränsningar lyser igenom, lite underbett gör inte en hel film, så att säga. Och kanske hade det blivit bättre om Carrey hade sluppit att spela emot tråkmånsen Matthew Broderick, vars register sträcker sig från att rynka bekymrat på pannan och att le pojkaktigt. Det enda Ben Stiller, som långfilmsdebuterade för några år sedan med post-slackerfilmen Reality bites, tillför genren är en läcker basketbollmatch i slow motion där Carreys elaka rollkaraktär fångas i ett nötskal.Men istället för att dra historien till sin mardrömsliknande spets serverar filmen överslätande kvasifilosofiska utläggningar om TV:ns roll i våra liv och referenser till TV-serier som aldrig har visats i Sverige. Det är symptomatiskt att den roligaste scenen är den där det spelas Porno Passwords; under-bältet-humor går ju alltid hem. Dum & dummare skämdes minsann inte för att vända ut och in på blöjan, och då fick vi i alla fall lite valuta för pengarna. I detta fallet är det bara Jim Carrey som skrattar, hela vägen till banken.
The Cable Guy
Skådespelare:
Regi:
