De första fyrtio minuterna av Neil Jordans nya film Butcher Boy är våldsamt underhållande. Det går helt enkelt inte att värja sig mot Jordans minutiöst uppbyggda irländska småstad och dess inskränkta ortsbefolkning som kommenterar Kuba-krisen med att det verkligen vore sorgligt för deras hemstad om världen gick under.
När tempot successivt drivs upp och de dråpliga situationerna duggar tätare kryper det bubblande skrattet längre och längre ner i svalget tills det inte längre går att skilja från gaserna i magen.
Trots att det handlar om ett barn som är en obotlig optimist och som överlever alla svårigheter med ett leende på läpparna, är filmen mörk och olycksbådande. Den blottlägger hur en djupt rotad våldsamhet växer till sig i en liten pojkes omedvetna för att till slut skaka om det samhälle som planterat den där.
Pojken är Francie Brady, en tolvåring med en utpräglad fantasivärld fylld av historier om ett mytiskt förflutet och framtid: vilda indianer, invaderande utomjordingar och fantasihistorier om hans föräldrars äktenskapliga lycka innan pappan blev alkoholist och mamman en självmordsbenägen hemmafru. På radio hör han om kommunisternas försök att ta över den fria världen och ur TV:n strömmar filmade sekvenser av kärnvapenexplosioner. Allt detta blandas och förenar sig med hans idylliska fiskesejourer vid floden och lek i det hemliga gömstället.
Neil Jordans balansgång på den sköra tråden mellan fars och frånstötande socialrealism hade inte varit möjlig utan Eamonn Owens i huvudrollen. Redan i filmens inledning, innan Francie har börjat ge prov på sin djupa störning, visar hans ansiktsuttryck tecken på en inneboende brutalitet - även när han skämtar och lyser upp omgivningen med sin charm och sociala begåvning. När vansinnet så tar överhanden har han fortfarande kvar sin glada optimism, och Owens prestation understryker det faktum att Francie ser brutaliteterna som triumfatoriska pojkboksäventyr.
Det första intrycket av Francie är att han är en normal, om än överenergisk, 12-åring som går genom en fas. Det mest skrämmande med Butcher Boy är att han även inför biopubliken obemärkt går över den gräns bortom vilken han inte längre går att rädda. I dessa tider när våldet som rapporteras på kvällstidningarnas löpsedlar har krupit ner i dagisåldern, känns Butcher Boy oändligt angelägen. Inte för att den ger några svar, men för att den i alla fall lyckas att göra det till synes obegripliga något mer begripligt.
Och Neil Jordan har tack och lov visat att han har tagit sig ur den fas han befann sig i när han gjorde Michael Collins.The Butcher Boy
Skådespelare:
Regi:
