Senaste åren har Pedro Almodóvar gjort slappa versioner av Almodovar-filmer. Dränerat sin genre med givna stödord och bilder. Penelope Cruz gråter i ett kök och en infernalisk kvinna med stor näsa drar en lina och uttalar ordet ”pollo” (kuk) i rött läppstift. Det är att förfetta sitt konstnärskap. Där friskt blod ska sjuda, rinner en sörja av bjärta inredningsdetaljer. Dålig Uppfostran och Volver är för tråkiga. Det unika, humorn, trevlig galenskap och bögiga subtiliteter är ersatta av fel sorts fett. I Brustna omfamningar återvänder Almodóvar till Kika, Höga klackar och Allt om min mamma. Orkar resa sig trots tjockismage och går åter in i den filmförälskelse som fått rutiner. Filmen är en metahistoria om en blind filmregissör. I bästa Altman-anda flätas förklaringarna ihop och blir flera filmer som handlar om det magiska, livsfarliga i konstnärskapets kraft. Självklart börjar allt med en härlig sexscen, men som mynnar ut i nyanser. Penelope och Pedro är deffade intellektuellt och inuitivt. Det är skarpt och lyckligt. CRFN
