Bright Star är en film som fungerar på flera plan. Dels som en illustration i sig av sitt eget ämne. Den är skir och lysande som John Keats romantiska poesi, den är i lövverken som beskrivs.
Den förstörs av kärlek så stark att den blir somatisk. Den är lite pretto och vacker och åtråvärd. Det kan vara 2009 års bästa film. Jag rekommenderar att man ser den ensam i en ensam biosalong. Allt harmonierar och själva produkten blir motbeviset till idiotiska manifest och konstlös poetik. Här möts foto, berättelse, regi och story i en slags skön dans, eller som den vackra stämsången i början. Utan att vara stumt feministisk berättas Keats historia utifrån en kvinnas roll. Genom besjälad natur och lungsjukdomar och hedlandskap blir kändis-skapet och tidsandan privat och jag-centreringen som skickats direkt in i 2000-talet får förklaringar. Individ-hypen. Bara du du du och jag jag jag har aldrig varit så vackert.
