Jongsu (Ah-in Yoo) är en ung man med författardrömmar som tar ströjobb för att hanka sig fram. När han en dag springer på Haemi (Jong-seu Jun), en gammal bekant från uppväxten, blir han indragen i en turbulent tillvaro. Genom Haemi lär Jongsu känna Ben (Steven Yeun), en mystisk man från det rika kvarteret Gangnam som verkar aspirera på Haemis hjärta. Ben visar sig snart ha en egendomlig hobby: han bränner växthus.
I vår tid då allt som någonsin skrivits görs till tv-serier blir en sak uppenbar: romanen är tv-seriens litterära format. Novellen är däremot långfilmens. Haruki Murakami är en av världens mest framgångsrika romanförfattare, men det är främst hans noveller som på något sätt lyckats omvandlas till filmer (den horribla Norwegian wood borträknad). Den sydkoreanska filmaren Lee Chang-dong har utgått från Murakamis kriminalgåta ”Att bränna lador” i sin film Bränd och har ur förlagan lyckats frambesvärja ett slags fullkomlig svärta. Att Steven Yeun är en begåvad skådespelare är redan något som gjorts tydligt genom hans prestationer i HBOs långkörare The walking dead och i den surrealistiska mardrömmen Sorry to bother you (förra årets bästa film) – men i Bränd lyckas hans lågmälda insats som sociopaten Ben frammana ett krypande obehag i varenda filmruta.
Bränd dignar formligen av filmiska såväl som litterära referenser till verk av William Faulkner och Louis Malle som en ambitiös cineast skulle kunna tillbringa dagar åt att plocka isär, men även om man räknar bort denna fotnotapparat är Bränd ett ångestladdat mysterium som håller för flera, fördjupande tittningar. Bränd möttes av närmast eniga hyllningskörer utomlands förra året. Typiskt att Sverige alltid släpar efter. Detta kan mycket väl vara årets bästa film.
