Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert har sagt att en bra film ska engagera höger hjärnhalva medan man ser den och vänster efteråt, först känsla, sedan förnuft. Direkt efter att jag hade sett Boyhood, Richard Linklaters långfilm om en uppväxt som också spelades in under hela huvudrollsinnehavaren Ellar Coltranes barndom, frågade alla vad jag tyckte. Vilket väl mest var mitt eget fel, jag har tjatat om den sedan jag först hörde talas om den, för blotta idén kan inte lämna mig oberörd: så riskabel och anspråksfull, lite moraliskt tveksam, kanske överskuggande själva filmen? Som trots allt inte är en dokumentär utan en spelfilm med en övergripande ramhandling som jag gissar måste ha varit satt från början. När man växer upp går man redan som det är ur och i en mängd roller och identiteter, subkulturer, intressen – att också under hela sin uppväxt förhålla sig till den processen hos en fiktiv person vars skepnad man själv tar, hur blir man av det, hur mår man? Boyhood liknar The Truman Show där Jim Carrey lever som sig själv men också som en karaktär i en värld som avbildar verkligheten.
Jag kunde inte svara på vad jag tyckte. Boyhood är nästan tre timmar lång – den känns inte tre timmar lång. Jag drabbades av ett brutalt vemod när Mason, pojken i Boyhood, kom upp i tonåren, som om det var någon jag kände och har sett växa upp som jag nu inte kan komma åt längre. Men det vemodet kan jag inte använda till någonting, det finns ingen dramatisk slutscen som man kan gråta ut till, slutet i Boyhood är glättigt. Mason har på vissa sätt ett fascinerande liv (hans föräldrars relation har en central del i handlingen), men han är inte en intressant person. Och Boyhood är på ett sätt inte en intressant film, om man tänker bort det faktum att skådespelarna åldras i samma takt som personerna de spelar – löften som inte infrias enligt reglerna för hur dramatik skapas, många av scenerna är som bilder ur ett familjealbum, och sådana tar man nästan aldrig när något händer som är värt att skildra på film. Avsaknaden av slutscen att gråta till. Men det är ju finessen, att Boyhood har tillräckligt mycket integritet för att berätta om ett liv på det sättet: det pågår, utan pardon, och det är allt.
