Ett klaustrofobiskt kamphundsisolat där det pissas revir med blodstrålar i flåsiga närbilder på tatueringar, muskler och gänggrupperingar som bryter ut i ett aggressivt montage. Dessa klichéer är som bortblåsta av blasélik normalitet när den hetlevrade ungdomsbrottslingen Eric Love (O’Connell) blir “starred up” (filmens originaltitel), tidigt förflyttad från en ungdomsanstalt till ett fullvuxet fängelse.
Eric beter sig som om han stämplar in på en ny arbetsplats, med taggarna utåt och redo att besvara sneda blickar. Han slår sönder en annan fånge och mordhotar Oliver (Friend), en oavlönad ledare för en grupp i ilskehantering. Han börjar delta i gruppen och gör försiktiga framsteg, men det blir svårare att andas lugnt när han stöter på Neville (Mendelsohn), en luttrad kåkfarare som suttit bakom lås och bom merparten av sitt liv – och som dessutom är Erics pappa.
Blodsband är ett lågmält, våldsamt och gripande far- och sondrama om att tämja sig själv, utan förlösande genvägar med plötsliga insikter och carpe diem-tal. Så fort inramningen börjar kännas väl bekant, när hierarkierna bildar köer och filmen börjar rätta sig efter fängelsefilmens regler, gör Eric något oväntat och ger förväntningarna en plötslig käftsmäll.
En impulsiv vrede som triggar spänningen, föder hopp om förändring och samtidigt lyckas bryta genrens invanda mönster.
