”Forever”. Så länge kändes filmen ibland att den varade. 2 timmar och 41 minuter lång är den… Black Panther – Wakanda Forever är definitivt inte en dålig film. Skådisarna spelar häcken av sig, fotot är inte grådassigt och Namor är en antagonist man faktiskt kommer minnas efteråt (vilket inte tillhör vanligheterna med Marvel-filmerna). Problemet är att filmen är så känslotyngd att den ibland mer känns som en terapisession för alla inblandade. Den rosa elefanten i rummet är ju självklart Chadwick Bosemans död.
Filmen inleds med att Kung T’Challa dör. Kvar är drottning Ramonda och lillasyster Shuri som båda hanterar sorgen på olika sätt. Ramonda tar upp manteln som härskare av den afrofuturiska nationen Wakanda och kämpar geopolitiska strider med stormakter som vill åt deras vibranium. Shuri har svårare att gå vidare och håller sig instängd i labbet, lättare blir det inte när krigare från en dold undervattensnation dyker upp till ytan.
Vad gör man när ens huvudskådis dör? Chadwick Boseman som spelade T’Challa/Black Panther avled för två år sedan hastigt i cancer, utan att några i filmteamet ens visste om att han varit sjuk. Marvel bestämde sig för att inte besätta någon annan i rollen utan istället låta T’Challas bortgång vara kärnan i filmen. Därav terapisessionen. Black Panther – Wakanda Forever är en film om förlust och bearbetningen av den sorg som följer.
Visst är det fint och hedervärt – det är svårt att inte bli berörd – men det blir mer familjedrama än spektakel. Shuri och Ramonda är inte heller de mest skojfriska karaktärerna tillskillnad från T’Challa som Chadwick ingöt med rejält mycket charm. Snyggt är det dock med fantastiskt världsbyggande (för att använda en svengelsk term) och Ludwig Göransson har svårt att inte göra maffig musik. Det skulle inte komma som en överraskning om filmen vinner Oscar för Bästa scenografi, Bästa kostym och Bästa musik som sin föregångare.
Utifrån förutsättningarna är det imponerande hur bra Black Panther – Wakanda Forever ändå är, men i slutändan är det blodigt allvar i över två och en halvtimme när man bara vill ha lite kul ibland – det är ju ändå en Marvel-film man kommit för att se.
Ps. Det kommer bara en mid-credits scen, du behöver alltså inte spendera sju minuter av ditt liv med att vänta ut de sista eftertexterna.
