Att pejla in på kriminaliteten i hamnstaden Boston har blivit så populärt de senaste åren att alla snart pratar engelska med svängiga vokaler och borttappade ”r”. I Black Mass får vi följa den sanna historien om mannen som inspirerade Jack Nicholsons karaktär i Martin Scorceses Infernal Affairs-remake The Departed, också en Boston-historia. Irländske gangsterbossen James ”Whitey” Bulger (Johnny Depp) är en sociopatisk local boy som i mitten av sjuttiotalet kontaktas av FBI-agenten John Connolly (Joel Edgerton). Tillsammans skapar de en ohelig allians mellan myndighet och undre världen.
Ensemblen är så stjärnspäckad att man stundtals får kisa, men filmen har framförallt blivit titulerad som en viss skådespelares comeback. Johnny Depp gör onekligen sin bästa prestation sedan Finding Neverland när han gestaltar skinnpajgangstern så iskall att han ena stunden kan skaka din hand för att i nästa sekund kväva dig till döds i sina armar. De döda blågråa linserna sticker till en början ut som en dålig peruk men smälter snabbt in i Depps obehagliga aura. Vi kan lika gärna slänga en Oscarsnominering på honom redan nu.
Imponerande prestation till trots är Bulger som karaktär i längden inte vidare nyanserad. Han är obehaglig från början till slut. Istället är det Joel Edgertons lojalitetshyllande fanboy till agent som engagerar mest. Det är hans ark om hur streetmentaliteten alltmer tar över både på jobbet och i hemmet som är filmens egentliga kärna.
Black Mass är regissören Scott Coopers (Crazy Heart och Out of the Furnace) bästa film hittills, men står ohjälpligen i skuggan av sina gangstergelikar – trots Masanobu Takayanagis grådaskiga foto där inget vackert lever bland de våldshärjade förortshusen och blodstänkta asfalten. Cooper leder oss med självsäkert grepp, men det blir aldrig så spännande som det kunde ha blivit. Hejdukar, agenter och sidekicks introduceras och försvinner lika snabbt som Bulgers humör när någon muckar med honom. Framförallt känns filmen en aning tablåartad med scener som ibland är pinsamt tydliga hyllningar till Maffiabröder.
Bulgers öde är sannerligen en rysligt fascinerande historia och Black Mass en kompetent film ända ut i fingerspetsarna, men det är Edgertons och Depps två sidor av samma mynt du lämnar biografen med.
