Att göra slut är jobbigt. Om någon vet det så är det Harley Quinn. Hon och Jokern, brottslighetens egen clownprins, kilar nämligen inte stadigt längre. Inte bara känns det skit emotionellt, det innebär också att Harley inte längre har immunitet i Gotham City från alla kriminella. Inte kan hon hjälpa att hon på något sätt lyckats förnärma nästan exakt alla av dem som nu är ute efter hennes huvud. En basebollsvingande rövsparkarfest följer.
Birds of Prey vet precis vad den är, en serietidningsfilm, och den älskar det! Harley äter frukostflingor till tecknat på tv, skjuter konfetti, suktar efter ägg&baconmackor och blinkar mot kameran. Det är en visuell kulörfest till anarkastisk karneval som är lika delar färgskalan från Guardians of the Galaxy, den självreflexiva berättarrösten från Deadpool och benknäckande actionscener regisserade av Chad ”John Wick” Stahleski. Men en sak är helt och hållet filmens egen: Margot Robbie som Harley Quinn, en inget annat än ikonisk prestation som lyfter humöret varje gång hon är i bild. Tyvärr ges inte samma manuskärlek alltid hennes badasskompisar.
För visst dyker även andra karaktärer som Black Canary och Huntress upp, en eftertraktad diamant skapar trubbel och Ewan McGregor har sjukt roligt som Roman Sionis alias Black Mask, en campig narcissistisk rikemansson. Men handling? Vilken handling? Inte behöver man så mycket plot om man blir underhållen. Och det blir man. Att se Birds of Prey är som att läsa en sida ur Godnattsagor för rebelltjejer. Fast den barnförbjudna versionen, med ultravåld, rocksoundtrack och kickass-brudar.
