Det är sällan jag skäms när jag ser på film. Det är sällan jag verkligen vill lämna biografen redan efter tio minuter. Och det är sällan som följande fras är applicerbar på mitt värv: Det är ett skitigt jobb, men någon måste göra det.
Någon måste utsätta sig för 90 minuters spekulation i "vad ungdomen vill ha", det vill säga dumhet, fördomar och kravlöst våld, för att senare likt Mohammed förkunna om ormens senaste försök att infektera de aningslösa massorna.
De otrogna hundar, det vill säga de fjuniga, yngre män, som ändå kommer att se The Big Hit, kommer utan tvekan sitta och yla i förtjusning över datorspels-dramaturgin, den stora arsenalen och de helt poänglösa, pubertala skämten. Ett otal: "Kolla bah, vilken roll! Å han bah sköt alla bah på en gång!", lär skalla mellan biografens väggar och på väg ut lär många karatesparkar måttas mot kompisens näsben.
Och den nervöst fnittrande flickvännen lär få tåla att bli kallad "bitch" ett tag till.
Denna gangsterfilm i den lättare viktklassen inleds med närgången studie i Wahlbergs och kompisarnas inoljade överkroppar (och deras samtal om "runkning") och fortsätter sedan att till hundra procent rikta in sig på de visuella effekterna (här har mycket tekniskt kunnande slösats till ingen nytta). Detta gör att följande citat från pressmaterialet kommer som en lätt överraskning:- Självklart gillar jag action, men action betyder inget om man inte har ordentliga karaktärer. För mig är karaktärer och action lika viktiga.
Orden är regissören Che-Kirk Wongs men skulle lika väl kunna vara en exemplifierande definition på uttrycket "Bristande självkännedom".
The Big Hit
Skådespelare:
Regi:
