70-tal i ett mindre isländskt samhälle. Benjamin är i 10-årsåldern, hans vardag fylld av fotboll, riddarlekar och mammas bullar. När han och gänget känner sig hotade av mopedgrabbarna i området bildar de en riddarorden och snart är grannskapet förvandlat till ett Beirut i miniatyr."Gunnar var ovanligt spänd och missnöjd idag. Han var olycklig för att hans rollfigur var dålig på fotboll. Gunnar är själv en mycket duktig fotbollspelare och tyckte att det var outhärdligt att spela urusel på fotboll." Iakttagelsen, som är hämtad ur regissören Gisli Snaer Erlingssons anteckningar från inspelningen av Benjamin Duva, är inte bara dråplig utan även en första indikation på att den i regisammanhang relativt unge (32 år) Erlingssons hyser en känslighet inför barns agerande en medvetenhet om vad som kan tänkas vara viktigt i ett barns syn på varandet. Efter en stund i biografstolen inser man att indikationen visat rätt. Tillskillnad från många andra som försöker sig på det inte alls lätta förtaget att göra kvalitativ film för barn har Erlingsson modet och förmågan att ge sin historia ett fundament av allvar.Det gäller inte bara insikten om att en strid med träsvärd för de inblandade kan vara precis lika skrämmande som verklig blodutgjutelse, detta vet alla som kommer ihåg skräcken i att promenera ensam genom "de andra barnens" område och det vet som sagt även Erlingsson. Han lägger dessutom till en och annan bild från barnens olika hemförhållanden som påminner oss om varför vissa barn slår medan andra springer, detta utan att för en sekund skymma sikten för pojkboksäventyret. Utan att säga för mycket kan jag därtill avslöja att filmen inte slutar precis som vi har väntat oss. Bara en sådan sak. Som vuxen tycker man visserligen att den sporadiskt uppdykande berättarrösten är lite väl gråtmilt nostalgisk och att symbolspråket ibland är aningen övertydligt men det får trots allt passera. Sedd som den barnfilm den är tillhör Benjamin Duva definitivt toppskiktet.
Benjamin D§fa
Skådespelare:
Regi:
